Konsertrecension: ”Tack Hanoi Rocks för en oförglömlig kväll”

Michael Monroes födelsedagsfest blev ett häftigt rock 'n roll-kalas med originala Hanoi Rocks alldeles briljanta spelning som körsbäret på tårtan. 

Michael Monroe, Gyp Casino och Andy McCoy stod för en skicklig och underhållande spelning i Helsingfors Ishall. 
Niclas Lönnqvistniclas.lonnqvist@hbl.fi
24.09.2022 11:01

Rock

Michael Monroes 60-årsfest med Hanoi Rocks, Demolition 23, Michael Monroe Band mfl. 
Helsingfors Ishall 23.9. 
Som Andy McCoypresskonferensen på Tavastiaklubben för några veckor sedan lovade så blev det en ”sjuhelvetes rock n'roll-fest” på Michael Monroes 60-årskalas i Ishallen och som väntat drog Hanoi Rocks med uppsättningen från åren 1980 till 1982 det längsta strået. Det var inget fel på utbudet tills att den legendariska kvintetten tog plats på scen, men Hanoi Rocks spelade hem segern på kalaset på ett övertygande sätt.
Demolition 23 med bland andra Monroe, Sami Yaffa och Nasty Suicide i leden fick en otacksam uppgift att sparka i gång festen och det var i princip inget fel på låtmaterialet med bland annat en förträfflig cover av UK Subs Endangered Species, men det var bara fråga om en aperitif inför det läckra smörgåsbordet som väntade senare. 
Michael Monroe hade bjudit in många av sina vänner till festen och det var ingen överraskning att Dregen från Hellacopters eller Ginger från Wildhearts medverkade. Och det var knappast heller någon större överraskning att Popeda-snubbarna Costello Hautamäki och Lacu Lahtinen var med på ett hörn för att ge en nostalgisk tillbakablick 20 år tillbaka då de var i Hanoi Rocks när gruppen föddes på nytt för att sedan upphöra i slutet av det första decenniet på 2000-talet.
Däremot var Dave Lindholms gästspel på gitarr i en engelskspråkig version av Puhelinlasku on mun (Telephone Bill's All Mine)  och Jenni Vartiainens duett med Michael Monroe i Missä muruseni on kvällens större överraskningar. Dave är alltid Dave och den erfarna räven var i sitt esse. Däremot blev duetten med Monroe och Vartiainen ett halvhjärtat försök eftersom deras röster inte alls fungerade ihop och det både syntes och hördes att Monroe inte sjunger på finska till vardags.  En gäst som förtjänar en eloge är pianisten Lenni-Kalle Taipale som med sitt frenetiska klaviaturspelande snyggt kryddade många av kvällens nummer. 
Efter en längre paus för förfriskningar var Monroe sedan tillbaka med sitt eget band med gästspel av Dregen och Ginger i nummer som fungerade riktigt bra. Nämnas kan Trick of the wrist och I live too fast to die young som var raka rör från första till sista tonen.
Kemin mellan Michael Monroe och Andy McCoy var på topp. 

Hanoi Rocks segrade

En viss otålighet började ändå skönjas i publiken. Det var Hanoi Rocks med den legendariska uppsättningen som publiken från när och fjärran väntade på, och förväntningarna kom sannerligen inte på skam. Det var som om det inte alls hade gått 40 år sedan de senast stod på scen tillsammans och det var som om allt gammalt groll mellan Andy McCoy och Michael Monroe var bortglömt. McCoy blir som en ny människa på scen med gitarr och förstärkare. Nasty Suicide stortrivdes, Sami Yaffa var solskensgossen i varje nummer medan Gyp Casino bankade på trummorna som om han aldrig gjort något annat i sitt liv. 
Det blev en flygande start med Tragedy som följdes upp med 11th Street Kids innan Oriental Beat och Boulevard of Broken Dreams var de slutliga beskedet om att Hanoi Rocks hade tagit en knockoutseger.
Michael Monroes födelsedagsfest bjöd på många överraskning i Helsingfors Ishall. 
Det var uppkäftigt, energiskt, opolerat och framför allt skickligt framförd musik av ett knippe musiker som visste exakt vad de skulle göra. Ribban höjdes hela tiden med nummer som Don't you ever leave me och Malibu Beach Nightmare innan det sedan var dags för kvällens sista och givna nummer där alla som hade uppträtt under kvällen stod på scen samtidigt. Det var givetvis fråga om CCR-nationalsången Up around the bend som blev en briljant avslutning på en sällsynt rockafton på finländsk mark. När Monroe och Suicide tillsammans sjöng en refräng var inte ett öga torrt i hallen.
Tack Michael, Andy, Nasse, Sami och Gyp. Hoppas ni fick blodad tand. Ni såg till att det blev en oförglömlig kväll och om ni, mot förmodan, bestämmer er för att göra en eller 50 spelningar till, är undertecknad säkerligen inte den enda som önskar er välkomna tillbaka.
Nasty Suicide, Sami Yaffa, Michael Monroe, Gyp Casino och Andy McCoy stod på scen efter en lång paus. 

ANDRA LÄSER