Insändare: Vem bestämmer i Fortum?

Energiskt arbetande minister Tytti Tuppurainen (EU och ägarstyrning) har under de senaste veckorna strävat till ett acceptabelt arrangemang för att lösa problemen kring Fortum och dess tyska dotterbolag Uniper. En kompromiss med de tyska myndigheterna har nu nåtts. De så kallade skattebetalarnas intressen har av allt att döma beaktats på bästa möjliga sätt. Den politiska oppositionen i Finland har dock uttryckt sitt missnöje med resultatet. Förvånar detta någon då vi har ett drygt år kvar till nästa riksdagsval? Bland annat Sannfinländarnas Lulu Ranne anser att staten som majoritetsägare borde vara mera dominant ifråga om Fortums styrning och strategier.
Då Fortum privatiserades var det kanske av många skäl. Dels ville man anpassa bolaget till en mer utpräglad marknadsekonomi, dels var tanken kanske att skapa en så kallad folkaktie. En betydande orsak var sannolikt att förse Fortum med nya kapitalinvesterande ägare med avsikt att satsa på mångsidig expansion. Ägare som, trots sin minoritetsställning, ville medverka till att bolaget beaktade samtliga ägares bästa. Ett uppdrag som tillkommer bolagets styrelse.
Då vi serverades de bedrövliga nyheterna om Unipers svåra problem ställdes frågan om vem som en gång i tiden fattat besluten om Fortums mastodontiska investeringar. Utan att gå in på frågan om i vilken politisk atmosfär, i vilken energiförsörjningsmiljö eller med vilken riskanalys beslutet fattades utpekade minister Tuppurainen Fortums dåtida styrelseordförande Sari Baldauf och verkställande direktör Pekka Lundmark till huvudansvariga för beslutet. Ansvarsfrågan bekräftades sålunda helt i enlighet med vedertagen bolagsstyrningspraxis.
Men, med minister Tuppurainen som minister för ägarstyrning är det på sin plats att anlägga vissa synpunkter på hur problemet Fortum/Uniper sedermera hanterats ur ett bolagsstyrnings-perspektiv. Har någon i något skede av processen ens ställt frågan, vem är Fortums nuvarande styrelseordförande och vad anser han/hon om hur problemet Uniper borde lösas. Ministern utpekar i klartext Baldauf och Lundmark för Fortums engagemang i Uniper men undviker att nämna de styrelseordförande som tillsammans med verkställande ledning lotsat bolaget efter Baldauf och Lundmark och fortsatt leva med risken Uniper. Har den nuvarande styrelseordföranden Veli-Matti Reinikkalas namn ens nämnts i frågor gällande Fortums riskhantering.
Minister Tuppurainen har antingen ifrågasatt styrelseordförandens kompetens för att sköta problemet eller kanske medvetet på bolagsstämman bidragit till valet av en styrelseordförande som i första hand förväntats driva den finska statens intressen. Vilken har Fortums styrelses reaktion på problemen varit? Har den under sin ordförandes ledning ”delegerat” problemlösandet till ministern av politiska skäl eller bara blivit överkörd?
Gällande aktiebolagslag betonar aktieägarnas jämställdhet. Inte ens ett majoritetsägande på 51 procent, som i fallet Fortum, kan egentligen medföra andra rättigheter än röstandet på bolagsstämman om vinstmedlens användning och styrelsens storlek och sammansättning. Att en majoritetsägare på 51 procent uppenbart underlåter att acceptera att den av bolagsstämman utsedda styrelsen bevakar samtliga aktieägares intressen i en fråga som berör ett dotterbolag (icke heller helägt!) strider mot gällande aktiebolagslag. Majoritetsägaren kan naturligtvis diskutera inriktning och strategier med bolagets styrelse men vägvalet och förverkligandet måste hanteras av den på bolagsstämman valda styrelsen.
Det finländska statsägandet i börsnoterade företag har diskuterats under många år. Ju mer annat kapital än det som staten satsat som kommer från andra seriösa placerarkällor desto mer bör det betonas att överenskomna och lagbundna ansvarsområden respekteras. Oförutsebar inblandning med politiskt inspirerade prioriteringar och utan respekt för spelreglerna är inte uppskattat av rättvisemedvetna placerare, varken inhemska eller utländska.
Tom Palmberg, Ingå

ANDRA LÄSER