Högklassigt chilenskt historiedrama

Det politiska skär brutalt in i det privata, i den ambitiösa chilenska dramaserien Ecos del Desierto.

Verklighetsbaserat. Carlos Berger och María Gracia Omegna ses i rollerna som Francisco och Carmen.

Ekon från öknen sänds i Yle måndagar kl. Teema 22.00, repris torsdagar kl. 23.11.

Den chilenska serien Ecos del Desierto är såvitt jag kan bedöma ett verkligt fynd och ett måste för den som intresserar sig för Latinamerika, för samtidshistoria och för tv-serien som seriöst historiemedium. Reservationen beror på att bara de två första avsnitten av fyra finns att se med textning på Yles pressajt. Jag kan alltså inte bedöma seriens dramatiska kurva och psykologiska fördjupning fullt ut, men stoffet är intressant och ambitionsnivån är hög.
Ecos del Desierto (2013) var en storsatsning av ett betydande namn inom den chilenska filmen, Andrés Wood, som står för regin, och i samarbete med Guillermo Calderón som står för manus. Den utgjorde för fyra år sedan en påkostad del av det kulturella minnesarbetet kring militärkuppen 1973.
Manuset baserar sig på historiska händelser, och huvudpersonen, advokaten Carmen Hertz, har en verklig förebild. Utgångspunkten för serien är mordet på Carmens man, en ung vänsterjournalist. Han faller offer för en summarisk avrättning av fångar utförd av general Arellanos (också han fanns i verkligheten) dödspatrull några månader efter kuppen och mordet på president Allende. Sedan får vi följa Carmen Hertz kamp genom decennierna för att utreda vad som hände och vilka de verkliga skyldiga var, och hennes arbete inom en människorättsorganisation för att hjälpa andra anhöriga till diktaturens offer.
Augusto Pinochets ämbetsperiod kostade minst 3 000 personer livet. Enligt en utredning gjord från 2004 drabbades ungefär 30 000 personer av förföljelsen (mord, tortyr eller politiska fängslanden). Bland dem fanns vänstersympatisörer, fackligt aktiva och regimkritiker, men även andra som hade oturen att komma i vägen för regimen.
Regissören Andrés Wood (född 1965 och uppvuxen i en konservativ Allende-kritisk familj) har i en intervju konstaterat att det i Chile är "omöjligt att göra en film som inte på något sätt bär avtryck av diktaturen" – eftersom den påverkat både offer och bödlar och deras respektive efterkommande, psykologiskt och ekonomiskt.
Han hanterar sitt politiska stoff med säker hand, och ger skådespelarna utrymme att på ett trovärdigt sätt uttrycka erfarenheten av hur det känns när det politiska brutalt skär in i det privata.
ANDRA LÄSER