Filmfredag: Clooney, Trump och televisionen

Vad menar George Clooney med att "rädslan inte styr vår nation"?

20.05.2016 07:00 UPPDATERAD 20.05.2016 10:16
George Clooney har besökt den pågående filmfestivalen i Cannes där han medverkar i Money Monster, en film regisserad av Jodie Foster. Clooney spelar en finansiär för en tv-show i vilken han och producenten (Julia Roberts) under pågående sändning tas som gisslan av en desperat man som förlorat allt genom att följa ett av finansiärens tips.
På presskonferensen talade Clooney om televisionens roll och om fenomenet Donald Trump. Enligt Clooney kommer Trump inte att bli Amerikas president. "Rädslan styr inte vår nation", konstaterade han. "Vi är inte rädda för muslimer, immigranter eller kvinnor. Vi är inte rädda för någonting."
Samtidigt attackerade han tv-nätverken som gjort Trump till en så synlig och kraftig kandidat. Trump har kunnat rida på den våg som gjort nyhetsförmedlingen till "infotainment" och som struntar i uppföljning och seriös kritik. Här tangerade Clooney ett ämne som han redan var inne på i sin elektrifierade film Good Night, and Good Luck (2005) vars huvudperson var den legendariske CBS-reportern Edward R. Murrow.
Murrow hade blivit Amerikas välkända röst med sina radioreportage från London under Blitzens bistra dagar. Sina reportage avslutade han alltid med meningen "Good Night, and Good Luck", ord som yttrades av invånarna i London då de under dessa osäkra tider tog farväl av varandra om kvällarna. 1953, då televisionen fortfarande var ung, bestämde sig Murrow för att i sin direktsända tv-show See It Now angripa självaste senator Joseph McCarthy, kommunisthysterins häxmästare och demagogen bakom alla förtalskampanjer. Bolaget CBS visste att man rörde sig på minerad mark men lät Murrow skrida till verket. Följande år var McCarthy slagen till slant.
Med sin film ville Clooney frambesvärja en problematisk period i Amerikas historia och resa ett äreminne över en legendarisk reporter. Men samtidigt var filmen en kritisk betraktelse över televisionens utveckling. Den kommenterade svikna ideal hos ett medium som mer och mer gått in för att distrahera, vilseleda, beröva och isolera. Och som dessvärre reducerat själva nyhetsbevakningen till show och cirkus.
Det förkommer en berömd dialog mellan Jean Renoir och Roberto Rossellini som gällde televisionen och som publicerades i France-Observateur 1957 med den legendariske kritikern André Bazin som intervjuare. I dag är det rörande att ta del av denna diskussion mellan två stora europeiska filmhumanister och uppleva deras entusiasm över detta nya intima medium som låter verkligheten tränga in i vardagsrummet och som skapar oanade möjligheter på informationens, upplysningens och pedagogikens område.

ANDRA LÄSER