Bråtet på vinden visade sig vara en konstskatt

– Har ni något på vinden? undrade antik- och konstexperten Maria Ekman-Kolari i samband med inventeringen av ett dödsbo.

Då hade Ekman-Kolari noggrant gått igenom alla skåp, garderober och andra skrymslen i lägenheten. I vindsförrådet såg hon en konstig hög och frågade sin uppdragsgivare vad det kunde vara.

– Den har vi aldrig rört, blev det prompta svaret.

Maria Ekman-Kolari började sortera högen och möttes av sitt livs överraskning – det som föreföll som skräp visade sig vara målningar, teckningar och grafik av den finländske konstnären Santeri Salokivi (1886–1940).

– Jag var vimmelkantig i två veckor. Sedan tog jag alla konstverk och åkte med dem till antikhandlaren Arthur Aminoff. Vi bredde ut hela samlingen på Arthurs matsalsbord, han föreslog en utställning och där är vi nu.

Hur samlingen hamnat på vinden vet man inte, men en sannolik förklaring är att en bekant till Salokivi röjt upp konstnärens hem i Lallukka efter hans död och placerat högen med konst i sitt vindskontor, förmodligen med baktanken att någon gång gå igenom materialet. Men åren gick, och högen glömdes bort.

– Ingen har varit lika nyfiken som jag, konstaterar Maria Ekman-Kolari.

Trots att konstverken sannerligen inte har förvarats enligt museiföreskrifter har den 77 år långa placeringen på vinden lämnat förunderligt få spår. Somliga verk har naggats lite i kanten, andra har tappat små bitar av färg men de flesta är oskadda.

Samlingen ägs av en person som är bosatt utomlands och som på grund av sjukdom inte kan resa till Finland.

Dyrgripen i den funna samlingen är ett tidigt självporträtt. Porträttet föreställer en uppenbart målmedveten man med stadig blick och siktet inställt på samtiden.

Och en mycket stor del av samlingen föreställer nakenmodeller. Majoriteten av verken är målade under studietiden i Paris.

– Salokivi utgick från att han utvecklades som konstnär om han gjorde nakenstudier, säger Maria Ekman-Kolari.

– Speciellt mycket gillade han Ryska Akademien. Deras modeller var samarbetsvilliga och kunde ligga på rygg i olika positioner flera timmar om så behövdes. De parisiska modellerna föredrog att stå.

Under en av sina Parisvistelser skrev Santeri Salokivi ett brev till kollegan Hjalmar Munsterhjelm där han undrade om tiden inte snart var mogen för nakenmodeller också i Finland. Det var den.

Santeri Salokivi var en skicklig tecknare redan som barn och han inledde sina studier i Finska Ritskolan i Åbo som 14-åring. Därefter fortsatte han sina studier i München. Efter det åkte han till Italien och Frankrike – länder han kom återvända till under hela sin karriär. Impressionismen var den stilriktning som låg honom närmast.

– Salokivi föredrog att tillbringa vinterhalvåret utomlands. Han återvände till Finland med vårljuset och reste i väg när det blev höst, säger Maria Ekman-Kolari.

Flera av de nu utställda målningarna föreställer franska och italienska stadsmiljöer, bland dem Notre Dame och Pont Neuf.

Någon gång kring 1910 mötte Santeri Salokivi sin blivande hustru Majsi Mattsson, syster till kåsören Guss Mattsson. I ett brev beskrev den förälskade Majsi att hon, som var lite depressivt lagd, i sin Santeri hittade ljuset.

Hustrun blev ett av Santeri Salokivis älsklingsobjekt – hon är avbildad både påklädd och naken, ung och gammal.

Inför första världskrigets utbrott återvände paret Salokivi till Finland och stannade medan kriget varade. Somrarna tillbringade de i sin villa, döpt till Il Marino, på Högsåra. Här målade Salokivi bland annat en yster skara dansande nakna damer.

– Santeri Salokivi målade en nakenhet som bejakar den vackra kroppen, säger Maria Ekman-Kolari.

Under de år familjen Salokivi permanent bodde i Finland föddes dottern Lila. När första världskriget var slut åkte familjen åter i väg ut på kontinenten.

På äldre dagar bosatte sig Santeri Salokivi med familj i Helsingfors, först i Albert Edelfelts ateljé på Kyrkogatan, därefter på Kaserngatan och till slut i Lallukka. Salutorget och hamnen blev då populära motiv.

Av sin samtid beskrevs Santeri Salokivi som livskraftig, solig och flitig. Dessutom var han påhittig.

Maria Ekman-Kolari refererar anekdoten om när Salokivi, under ett besök i Venedig, ville ta sig ett dopp. Han hyrde en badhytt, klädde av sig och rusade ut, obekymrad om att han var naken. När badvakterna hejdade honom och påpekade att det var förbjudet att bada näck återvände Salokivi till badhytten, målade ett par badbyxor på sin kropp och kunde sedan ostörd plaska omkring.