Mira, 5 månader, får inte stanna i Finland – utvisas med sin gravida mamma trots att pappan har uppehållstillstånd

Nooralhooda Al-Janabi, 20 år, och hennes dotter Mira, 5 månader, nekas uppehållstillstånd trots att maken och fadern Qahtan Ghawi Hussein, 33 år, får stanna. Migrationsverket uppger i beslutet att äktenskap och gemensamt barn med en i Finland bosatt person inte är tillräckliga skäl för uppehållstillstånd. Att Al-Janabis hem i Irak beskjutits och Nooralhooda utsatts för kidnappningsförsök påverkar inte heller beslutet.

Mira är född i Helsingfors i september i fjol. Hennes pappa har bott här i fem år och har uppehållstillstånd. Det beviljas inte Mira.
Vi besöker familjen Al-Janabi – Ghawi Hussein i familjens hem, en liten lägenhet i Kervo, en solig och kylig februaridag.
Noora, som hon kallas, mår illa på grund av graviditeten och försöker vila medan Qahtan sköter Mira som på morgonen fått vaccin.
Nooras pappa Ali Al-Janabi hälsar på med sin son, Nooras lillebror, Mustafa, 19 år.
Vardagslivet rullar på, präglat av bekymmer och oro. Noora, som träffade Qahtan strax efter att hon kom till Finland sensommaren 2015, fick sitt negativa beslut i december 2016. I samma beslut får även Mira negativt besked. Ingen av dem beviljas vare sig asyl eller uppehållstillstånd trots att Qahtan har uppehållstillstånd sedan fem år tillbaka.
Migrationsverket föreslår att familjen ska splittras, att mor och dotter ska åka utan honom tillbaka till Irak, förslagsvis med Ali som också fått negativt beslut.
– Det här känns väldigt hårt. Att åka tillbaka vore farligt. Om mitt liv inte var i fara där, varför skulle jag då ha lämnat mina studier och livet där? säger Noora.
Avslaget höll på att knäcka henne, men i stället för att ge sig av och splittra familjen har de överklagat beslutet.
De är inte på väg. Att Qahtan inte kan åka med är en orsak. Men det finns fler. Låt oss backa bandet.

Beskjutningar och kidnappningsförsök

Det är slutet av år 2014 i Bagdad. Familjen Al-Janabi är sunnimuslimer och upplever diskriminering i vardagen.
Familjefadern Ali arbetar med mänskliga rättigheter och utreder korruption, ett uppdrag som ger honom många fiender.
En dag blir deras hus beskjutet. Det är andra gången det händer, plus att någon tidigare installerat en bomb i hans bil.
Mustafa får hot via studiekamrater och Ali för familjen till en släkting.
År 2015 händer det som får bägaren att rinna över. Noora och hennes väninna utsätts för ett kidnappningsförsök på väg hem från biblioteket. Noora kommer undan, men inte hennes väninna som är spårlöst försvunnen sen den dagen.
Migrationsverket skriver att de tror på historien, men att den inte medför någon risk för Nooras liv och trygghet i Irak i framtiden.
Smärtsam oro. Ali Al-Janabi känner en tyngd på sina axlar och oro för familjen. Att han själv ska utvisas är illa, men mest tänker han på sin dotter och sitt barnbarn.
Migrationsverket kommenterar också saken bland annat i följande ton: "Du vet inte vilka kidnapparna var, eller hur många av dem som fanns i bilen” (red. övers.).
Om beskjutningarna skriver Migrationsverket så här: "Du talar om hoten mot din pappa i allmänna ordalag och kan inte specificera vem som hotar honom. Du vet inte heller vem som besköt ert hus." (red. övers.).
Migrationsverket anser inte heller att historien överensstämmer med en kartläggning av säkerhetssituationen i olika delar av Irak.
I beslutet sägs inte tydligt om historien accepteras som sann, bara att den är vag och inte medför något hot mot Noora i Irak i framtiden.
Alis historia, som han kunnat berätta mer utförligt än hans dotter kunde, godkänns, men antas inte vara personlig.
– De satte en bomb i min bil och besköt vårt hus två gånger. Ena gången sköt de även inne i vårt hem. Jag hittade en tomhylsa innanför ytterdörren. På vilket sätt var allt det här inte personligt? säger han undrande och sårat.

“Sorgsen, arg”

Ali berättar vidare att varje negativt beslut för familjens medlemmar kom som en chock, men speciellt Nooras och Miras.
Qahtan är också chockad, och bestört över att han knappt nämns i beslutet. Det står inte ens att han är Miras pappa trots att de har intyg. Det enda som nämns är att Noora säger att han är pappa till barnet. I och med att de gifte sig innan Mira föddes registrerades han som fader utan att behöva genomgå proceduren med faderskapsutredning.
Nu är han förtvivlad.
– Jag känner mig sorgsen, arg och … sjuk, ja allt det här gör mig sjuk, säger Qahtan och skakar på huvudet.
Han flydde Irak och beviljades uppehållstillstånd i Finland 2012. Nu undrar han vad som förändrats, varför Noora och Mira inte får stanna.
– Alla jag talade med sade att det var klart att det här skulle beviljas. Nu hoppas jag på ett välbetalt jobb, det skulle öka deras chanser att få stanna.

Pappans roll tigs ihjäl

Utlänningslagen, paragraf 52, säger att en "utlänning som befinner sig i Finland beviljas kontinuerligt uppehållstillstånd, om det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd”.
I beslutet sägs att denna paragraf inte ger stöd nog för uppehållstillstånd endast på grunderna att en sökande har ingått äktenskap och har gemensamt barn med en i Finland bosatt person. Stöd för detta tas i regeringens proposition till riksdagen (28/2003) om utlänningslagen i fråga.
Vare sig FN:s barnkonvention, barnskyddslagen eller faderskapslagen nämns i beslutet. Däremot finns en hänvisning till Europeiska människorättskonventionen. Åttonde artikeln handlar om rätt till privat- och familjeliv. Migrationsverket konstaterar endast att konventionen inte ger stater en allmän skyldighet att respektera familjers val av bostadsort.
Ett avgörande stycke i beslutet lyder: "Då ni bildat familj har ni vetat att beviljandet av uppehållstillstånd är osäkert. För er finns därmed inte någon ovillkorlig rätt att få fortsätta familjelivet i det land ni valt att bo i, alltså Finland” (red. övers.).
Att detta inte gäller Miras pappa som har uppehållstillstånd nämns inte alls, inte heller att Mira skiljs från sin pappa om hon skickas tillbaka till Irak.
Det endast antyds indirekt på den punkt där det sägs att Nooras pappa och andra släktingar kan ge Noora och Mira ett tillräckligt socialt skyddsnät i Irak.

"Inga hälso- eller andra skäl"

Utlänningslagens sjätte paragraf säger att man i beslut om barn måste fästa särskild uppmärksamhet vid barnets fördel, utveckling och hälsa.
Enligt Migrationsverket innebär Miras låga ålder att hon inte har hunnit knyta starka band till Finland. Och därför finns enligt beslutet inga hinder för henne att tillsammans med en vårdnadshavare anpassa sig till livet i hemlandet Irak.
Det sägs också att det inte uppdagats sådana hälso- eller andra skäl, för vilka nekande av uppehållstillstånd vore emot barnets fördel.

"Inget att återvända till"

Mira är irakisk medborgare, om än född i Helsingfors. I Irak skulle hon ändå vara tvungen att växa upp utan sin pappa. Hennes morfar Ali säger så här om Nooras livsutsikter i Irak:
– Hon har inget hem att återvända till. Den del av familjen som är kvar flyttar från hus till hus, mellan vänner och släktingar. Och kulturen är en annan där. Om hon återvänder med ett barn, och det hon väntar, utan sin man kommer man att se ned på henne och kalla henne för ett ord jag inte vill använda.

“Det gör obeskrivligt ont”

Ali lever själv åtskild från sin fru och två av sina barn och beskriver det som en helvetisk smärta som han inte vill att hans dotter ska behöva känna.
Att bara en del av familjen flydde Irak har två förklaringar.
För det första var resan farlig, så pappan och de äldsta barnen valdes ut, de som utsatts för hot och kidnappningsförsök och hade bäst förutsättningar att klara den svåra resan över havet.
För det andra hade de inte råd att åka allihop. Därtill var Ali till stor del den, som genom sitt jobb, satte familjen i en farlig situation. Förutom det som redan nämnts berättar han att en militant grupp i ett tidigare skede stal en lägenhet av honom och dödade hans kusin med pistolskott i ryggen.
Nu lider han svåra samvetskval då hans yngsta barn, 4 år, ringer och gråter att han är saknad i Irak och han saknar de kära han har där. Han känner ansvar för många liv och försöker göra det bästa av situationen, men just nu är ekvationen omöjlig.
Om överklagan för Noora, Mira, Mustafa och honom själv godkänns finns det en öppning, mer trygghet och hopp.
Blicken fästs på barnbarnet Mira.
– Den här lilla flickan har rätt att leva i fred. Hon är född i Finland, hennes mamma är gift med en man här. Varje människa har rätt att leva, säger Ali.
Migrationsverket säger: "Er rädsla är inte objektivt befogad.”
Nästa i tur att säga något är Helsingfors förvaltningsdomstol.

ANDRA LÄSER