Finlandssvensk film har ett uppsving just nu som inte skådats sedan 80–90-talen

Hur som helst får man god lust att tala om ett momentum för finlandssvensk film, vilket inte är en dag för tidigt. De facto får vi gå tillbaka till slutet av åttiotalet och början av nittiotalet, för att få syn på något liknande.

Några axplock: Peter Lindholm vann det prestigefyllda Risto Jarva-priset med novellfilmen Raseri, Ulrika Bengts väckte stor uppmärksamhet med dokumentären Riksväg 8 och Claes Olsson fångade En sparv i tranedans, fritt efter Runar Schildt.

Samtidigt tog branschorganisationen Finlandssvenskt filmcentrum – med visitkort som Filmjournalen och Finlandssvensk filmmönstring – sina första steg.

Men efter det hände det, grovt förenklat, inte så värst mycket – tills nu. Det är inte bara det att finlandssvenska långfilmer nu ploppar upp som svampar efter regn. Lite spänd blir man också på Serieverkstaden, Svenska Yles och Svenska kulturfondens satsning på finlandssvenska tv-manus.

På tal om den sistnämnda noteras att Kulturfonden och Konstsamfundet nu slagit ihop sina påsar på filmfinansieringens område, vilket gör att filmmakarna i framtiden åtminstone slipper en del av byråkratin.

Förstås kunde man hävda att stödsumman på 1,5 miljoner euro per år inte räcker långt när det är fråga om film och tv som är en förhållandevis kostnadsintensiv bransch. Men så är det ju inte heller meningen att pappa ska betala hela kalaset.