Skamstämpeln kring psykiskt illamående suddas ut i jämn takt med öppet tal

Det är på intet sätt meningen att bli kvar i det förflutna, att gräva sig en historisk grop att krypa ner i. Tvärtom.

Mänskligt tänkande har en naturlig dragning till dikotomier. Detta är på intet sätt underligt då det är ett sätt att skapa ordning i en komplex värld. Särskilt tydligt är det kanske i sagor där personerna är antingen helt igenom goda eller helt igenom onda.
Dikotomi, av grekiskans tudelning, innebär just detta: att något är delat i motsatta kategorier. Dessa kategorier betraktas – i enlighet med logikens lag om det uteslutande tredje – som helt befriade från den egenskap dess motsatspar besitter. I en världsbild präglad av dikotomier är det vanligt att inte bara se kategorier som motpoler, utan att också skapa hierarkier mellan dem, det vill säga det ena anses vara rätt och det andra fel. Detta i sin tur har genom historien legitimerat dominansförhållanden och förtryck. Som exempel kan nämnas kolonialism, rasism, människa över natur samt en patriarkal samhällsordning där män är överordnade kvinnor. Även om grunden är ett mänskligt behov att göra det ogripbara gripbart tror jag inte det är en överdrift att säga att den dikotoma formen inte är en gynnsam form att gjuta civilisation i.
Under de senaste åren har debatt i offentligheten kring psykisk ohälsa och psykoterapier blivit mer förekommande. Detta är på allt sätt välkommet, inte minst för att skamstämpeln kring psykiskt illamående nöts ner och suddas ut i jämn takt med öppet tal. Dock har jag under en längre tid upplevt att diskursen kring psykoterapier i alltför hög grad har varit färgad av dikotomt tänkande.
I debatterna är det främst psykodynamisk terapi/psykoanalys och kognitiv beteendeterapi (KBT) som ställs mot varandra, inte sällan till det förstnämndas nackdel. Man kan fråga sig varför. Jag är själv en representant för dynamisk terapi och någon kan ju förstås hävda att jag talar i egen sak. Det må så vara. Icke desto mindre anser jag mig ha något att tillföra debatten.
Min motivation att skriva kom av att jag läste artikeln "Fel sorts psykoterapi gjorde Sonja sjukare" (HBL 2.12). Även om Sonjas berättelse är verkligt beklaglig och det inte råder någon tvekan om att någonting gått fel någonstans, och även om frågan som artikeln vill lyfta fram, det vill säga vikten av korrekt vård och vad göra om det går fel, är mycket viktig hör jag än en gång det dikotoma anslaget i hur texten är skriven.
Mitt kanske främsta syfte med den här texten är att försöka luckra upp och skapa ett utrymme i det dikotoma förhållningssättet mellan dynamisk terapi och KBT. De behöver inte ställas mot varandra, de måste inte vara varandras fiender. För det första råder i praktiken inte lagen om det uteslutande tredje i terapirummet. I det psykodynamiska rummet arbetar man också med tankemönster och olika föreställningar och i det kognitiva rummet är jag ganska övertygad om att känslor och barndomsupplevelser behandlas.
För det andra tror jag att det huvudsakligen är fråga om kognitiv stil. Det vill säga, vi har alla våra olika sätt att ta oss an inlärning, information, problem, oss själva och världen. Någon är mer visuell, någon mer auditiv, någon mer kinestetisk. Någon tycker om listor och kategorier, andra om helhetsmässiga bilder och brainstorming. Någon vill ha handledning, någon vill prova sig fram på egen hand. Terapimetoderna kunde med fördel betraktas som olika stilmedel att arbeta med sig själv. Således passar KBT för vissa och dynamisk terapi för andra. Bäst terapi blir det då man hamnar där var stilen matchar ens eget sätt. Därtill är relationen till terapeuten avgörande för hur väl terapin utfaller, det visar all forskning. Detta gäller oavsett terapiform.
Mitt andra syfte är att ge en lite mer nyanserad bild av uttrycket ”älta eller gräva i barndomen” som ofta används som pejorativ beskrivning av den dynamiska terapin. Vi har alla en bakgrund, vi kommer någonstans ifrån och allt möjligt har hänt oss. Det vi har varit med om samt vår upplevelse av det formar oss precis på samma sätt som ett lands historia formar dess nuvarande identitet. För att förstå vem jag är i dag behöver jag förstå och integrera det jag har varit med om. För att använda liknelsen med ett land igen tror jag det finns ett samband mellan till exempel Sveriges relativt omfattande problem med nynazism och landets bristfälliga bearbetning av sin roll under andra världskriget.
Det är på intet sätt meningen att bli kvar i det förflutna, att gräva sig en historisk grop att krypa ner i. Tvärtom. Det är uttryckligen meningen att gå vidare därifrån framåt i livet. Inom psykodynamisk teori anser man dock att detta inte till fullo låter sig göras utan att gå tillbaka och lösa upp de knutar som håller en fast i en dåtid.
I en värld, som alla utmaningar till trots, blivit och alltjämt blir mer och mer öppen för diversitet i så många avseenden hoppas jag att det skall rymmas ännu ett utrymme mellan antingen–eller när det gäller synen på psykoterapeutisk vård.

Sofia Nyberg

psykolog, psykoterapeut, ordförande, Föreningen för psykoanalytisk psykoterapi, FPP

ANDRA LÄSER