Coronastil: mjukisbyxor

Mode- och kosmetikbranscherna genomlever en kris. I snart ett och ett halvt år har vi spenderat vår arbetstid hemmasittande framför datorn, så att underkroppen inte syns. Klädkedjor och näthandelsbolag bekräftar: mjuka och bekväma plagg är storsäljare. Då vi nu vant oss vid att strosa omkring därhemma iklädda morgonrock, pyjamas eller mjukisbyxor: står vi inför en kollektiv chock då det väl blir dags att återgå till det mer formella? Orkar vi längre klä upp oss, vara representativa? Kommer mjukisbyxor – gårdagens trashklädsel och dagens pandemimode – att bli gångbar valuta också på kontoret?

Initialt betraktade jag mjukiskläder som en befrielse för kropp och själ, nu kunde jag andas och tänka friare än vanligt. Då jag nu iakttar min orakade spegelbild undrar jag ibland småleende om jag tappat kontrollen över mitt liv. Jag kan alltid söka tröst i Henry David Thoreaus klassiker Walden (1854), där denna enslingens prototyp beskriver hur det går att leva enkelt och snålt, mer eller mindre som självförsörjande. Thoreaus vardagliga betraktelser liknar närmast en blogg. Boken inkluderar glimrande små insikter, som att den sanningssökande individen bör undvika att köpa nya kläder för att anpassa sig till ytliga sociala standarder, hellre då satsa på intern utveckling och självförbättring.

Den slappa karantänkostymen betonar alltså komfort framför smal silhuett. Var och en med intresse för mode och kläder må betrakta detta som ett nederlag: fladdriga sommarbyxor och träningsoveraller hör väl till det fulaste som finns? Men då man hursomhelst inte är bjuden på så många partyn och upplever en smått dränerande, psykiskt svajig arbetsvardag kan man lika väl vandra omkring yogaklädd från måndag till söndag. Någorlunda snyggt klädd upptill, men med nakna lår. Ju mer klädkoden luckras upp, desto bättre, må det traditionella arbetsplatsmodet ersättas av träningstights? Eller finns det någon gräns för slappheten?