Venedig, strömningstjänster och filmfestivaler

Om filmfestivaler visar strömningstjänsternas filmer – ger de en djävul som kommer att göra dem förlegade lillfingret, eller tar de skeden i vacker hand och vidkänner en skapare av dagens visuella kultur? Filmkritikern Sara Ehnholm Hielm undersöker saken på Venedigs filmfestival.

Filmer
Premium
Timothée Chalamet poserar för fotografer på filmfestivalen i Venedig 2022.Joel C Ryan/AP
Sara Ehnholm Hielm
08.01.2023 05:01 UPPDATERAD 08.01.2023 07:12
”Kanske hemligheten i att sanningsenligt fånga känslan av filmfestivalen ligger i att lära sig skilja mellan dem som betraktar och dem som blir betraktade, eller med andra ord mellan dem som anländer i hoppet att se och dem som önskar bli sedda.”
(filmkritikern Benjamino Dal Fabbro, 1955, om Venedig)
Jag kände en ilning av helighet när jag såg Timothée Chalamets nakna axlar och mörka lockar framför mig, jag innesluten i ett hav av människor, han där på röda mattan. Flickorna skrek som i Baz Luhrmanns Elvisfilm och jag märkte förvånat att även jag utstötte ett litet läte – männen omkring mig var tysta men minst lika tagna.
Där stod han och strålade som en filmstjärna i en röd silkesoverall, metaforiskt lånad ur Harry Styles garderob. Omkring mig en stark kollektiv längtan: Kom hit! Skriv här! Var min! Venedig <3 Timothée.

ANDRA LÄSER

Senast publicerat