Vårdreformen – begränsning av valfriheten

Det är länge sedan det i Finland talats så mycket om någonting som om den kommande vårdreformen, samtidigt som så lite begriplig eller ens korrekt information nått ut. Det verkar som om de ansvariga inte ens själva skulle veta vad de håller på att genomföra, men ett mantra som ska trummas ut varje gång reformen kommer på tal har de åtminstone: den ska ge ”större valfrihet” för klienten.

Den här frasen rabblas papegojlikt av regeringspartiernas politiker, och till och med en del journalister har okritiskt anammat det vilseledande uttrycket. Själv skulle jag möjligen förhålla mig en aning mer försonligt till social- och hälsovårdsreformen om den ens kallades vid sitt rätta namn, men talar man om större valfrihet då det handlar om begränsningar av valfriheten reser jag ragg.

När jag jagar information om vad reformen ska innebära är det enda jag hittar ett par hyllande, intetsägande nätbroschyrer, som i sin fixering vid den kommande ”valfriheten” snarast kan ses som propagandapamfletter. Diskussion kring de problem olika patientgrupper kan komma att möta saknas helt – och ändå kan väl ingen på allvar förneka att sådana är på väg, av olika storleksgrad beroende på individuella behov.

Själv kommer jag inte att kunna hålla mig till de ramar man nu utgår från. Vill jag i framtiden få vård via de läkare som sedan många år är insatta i mina specifika hälsoproblem måste jag söka mig till olika sektorer och aktörer – och när mina läkare byter plats följer jag självfallet efter.

Men en sådan mångfald är ingenting reformmakarna uppskattar. Idén tycks vara att man ska hålla sig till en sektor, och inom den privata är det kommunen som avgör vilka aktörer (i praktiken de största) som får anlitas. Så när jag själv trots detta fortsätter som tidigare blir min nya valfrihet en frihet att i vissa lägen avstå från FPA-ersättningen.

Kanske kan de olägenheter just jag råkar ut för ses som lyxproblem, men också om så vore är turerna kring vårdreformen obehagliga.

Hela projektet innebär ett stort steg mot privatisering av ett offentligt vårdsystem som trots allt fungerat rätt bra och varit ett av de mest rättvisa i världen. Och vilket slutresultatet än blir så är själva processen katastrofalt illa skött. Regeringen har fattat beslut som i förhållande till grundlagen legat långt ute i gråzonen, och dessutom stått för en svag och delvis vilseledande information.

För Juha Sipilä tycks det här ha blivit en sådan prestigefråga att inte ens oegentligheter som att den svenska språkminoritetens rättigheter trampats ner (jourfrågan Vasa-Seinäjoki, se också Anna-Maja Henrikssons inlägg i HBL 9.1) längre betytt något. En del ledande oppositionspolitiker förutspår i dagsläget att vårdreformen ännu kommer att krascha så dramatiskt att en omstart blir nödvändig.

Kanske har de rätt, många av Sipiläs storslagna projekt har ju visat sig vara ogenomförbara. Jag hoppas bara att saken i så fall sedan sköts av en ny regering med mer respekt för grundlagen.