Fortfarande samma gamla kärlekslöshet

Det som förvånat mig både ifråga om kvinnopräster och nu samkönade par är att de alls vill vara medlemmar i en kyrka som är så föga välkomnande.

”Två betydelsefulla samhällsinstitutioner anser att det är i sin ordning att en person som agerar lagenligt och främjar människors likabehandling ska straffas” påpekar professor Elina Pirjatanniemi (HBL I dag-kolumnen 24.9) efter Högsta förvaltningsdomstolens beslut att godkänna ett domkapitels varning till en präst som vigt ett samkönat par.
Uleåborgs domkapitels varning förvånar egentligen inte. Det handlar i kyrkliga sammanhang om samma unkna kärlekslöshet som i tiotals år drabbat de kvinnliga prästerna. Det intressanta är att lutherska kyrkan i Finland i detta fall tillåts ha kvar diskriminerande läror och att dessa nu alltså sanktioneras av HFD.
Det som förvånat mig både ifråga om kvinnopräster och nu samkönade par är att de alls vill vara medlemmar i en kyrka som är så föga välkomnande, för att uttrycka det milt.
När jag som reporter på Borgåbladet 1988 skickades att bevaka den retreat i Pellinge som föregick den första kvinnoprästvigningen i Borgå stift fanns den här förvåningen hos mig inför uppdraget.
Jag tilläts en liten stund vara inne i det allra heligaste med de blivande prästerna. Den otroligt kärleksfulla andlighet som liksom lyfte dessa kvinnor kollektivt var minst sagt förbluffande. Jag antar att en kyrklig vigsel för ett samkönat par kan ge en liknande upplevelse – som nu alltså ska besudlas av dessa patriarkala strukturer.

Disa Qvarnström,

Kyrkslätt

ANDRA LÄSER