"Change-O-Meter" – så blev Obamas arv

2008: "Förändringen är inte så personifierad som många vill tro. Valet av Obama är ett resultat av en långsam förändring och ett generationsskifte. (...)Vissa tecken på en mer multilateral världsordning har vi redan sett. (...) Barack Obamas första dilemma blir att förvalta ett mynt med två sidor: dels en global goodwill som gör att folk är beredda att lyssna också då han måste säga något tråkigt, men dels risken för besvikelser."

2016: Betydelsen i att USA fick sin första svarta president är inte lätt att mäta. Men klart är att Obamas imagebygge varit lyckat – åtminstone i Europa, där han är mer populär än hemma i USA, och framför allt om man med image menar alla de värderingar han fått agera omslagspojke för oberoende av om han själv kunnat driva igenom ett verkligt politikskifte eller inte.

Obama förknippas ofta med liberala värderingar, och att han fick en del av strålkastarljuset då Högsta domstolen slog fast att samkönade äktenskap har stöd i grundlagen är ett exempel på en sådan imagerelaterad fråga.

En annan är rasismen och våldet. Under år som präglats dels av masskjutningar på olika håll i USA, dels av protester mot rasrelaterat våld och mot polisen, har Obama tillgripit retorikens makt och hjärtskärande uttalanden, men verkligheten är alltjämt densamma.

Obamas framtoning som fredspresident, som ville avveckla kärnvapen, gav honom Nobels fredspris. Men resultatet då?

– Eftersom George W Bush mot slutet av sin presidentperiod gav ett allt sämre intryck och var impopulär i Europa, så sågs nog Obama som en början på en ny era. Mot den bakgrunden var förväntningarna höga: Obama hade motsatt sig kriget i Irak och ville backa ur. Till stor del har det också skett, även om tidtabellen varit långsam, i Irak och Afghanistan. Närvaron finns men är mycket mindre, säger Raimo Väyrynen, tidigare chef för Utrikespolitiska institutet.

Att han var den första svarta presidenten i USA hade också en stor betydelse. Tillsammans med sin hustru Michelle Obama var han en imagemässig föryngring och hade redan under sin kampanj ett nytt grepp om sociala medier för att backa upp sin popularitet, vilket han fortsatt med under de åtta åren som president.

Graden av förändring har naturligtvis inte bara med presidenten att göra. Barack Obama kunde åtnjuta en demokratisk majoritet i hela kongressen endast de två första åren av sitt värv. Republikanerna vann representanthuset 2010 och har hållit sin majoritet sedan dess – dessutom fick också senaten republikansk majoritet för två år sedan, då kongressen fick sitt största republikanska inflytande sedan 1920-talet.

2008: "Obama drar sig inte för att ha en stor och välrustad krigsmaskin. Han vill att hans försvarsstab ska kunna använda väpnade lösningar men inte vara inriktade på dem som en första utväg. (...) Det är fortfarande hårda knogar alltså, men i en mjukare vante än förr. (...) Inställningen till Kuba och Iran är en fråga som tyder på förändring. (...) I relationen till Ryssland finns också möjlighet till förändring. Det gångna året har präglats av vapenskrammel, hård retorik och kriget i Georgien."

2016: – Den säkraste tippningen när det gäller USA:s utrikespolitik är att det inte blir någon enorm förändring. Det hänger inte på en enda person, säger Raimo Väyrynen.

Mycket riktigt tippade HBL då en rätt blygsam förändring, vilket kanske verkar underligt med tanke på hur mycket världsläget förändrats.

En del förändringar var svåra att förutse 2008. Trots att kriget rasade i Georgien, vilket i efterhand målats upp som ett startskott för hårdare rysk geopolitik, skedde inget större skifte förrän Ukrainakrisen.

Obama var då också ovetande om att en tunisisk man skulle tända eld på sig själv 2010 och starta ett händelseförlopp som fick det optimistiska namnet arabvåren, men som i dag utmynnat i ett katastrofalt krig i Syrien.

När Obama tillträdde som en fredens man, med löften om att ta hem soldater, hade han kanske inte tänkt sig att han senare skulle bli kritiserad för att ha varit alltför passiv i Syrien och för att inte ha tagit plats i den geopolitiska maktuppvisningen.

– Obama har på många sätt försökt undvika ett starkare engagemang i yttre konflikter och kriser. Läget i Syrien är ett så stort problem att många, också bland demokraterna, ansett att Obama borde ha ingripit tidigare, säger Väyrynen.

Bland de löften Obama gett som är lättare att bedöma resultatet av finns stängningen av Guantanamo, Iranfrågan och relationerna till Kuba.

De två sistnämnda är framgångar för Obama. Relationerna till Kuba har på ett handgripligt sätt förändrats som han lovade, då både diplomatiska band och flygtrafik upprättats efter fem decennier. Iranavtalet är omstritt och får också kritik, men det andrum det ger bedöms som en framgång för Obamas politik.

Guantanamo Bay har däremot inte stängts.

2008: "Finanskrisen spelade Barack Obama i händerna, men den blir också hans största problem. De mest otåliga väljarna kommer att serveras besvikelser då svackan fortsätter, arbetslösheten hinner bli värre och presidenten kan tvingas tumma på vallöften. (...) Vidare utlovar Obama ett paket på 150 miljarder dollar för att stimulera grön energi och hybridbilsindustrin, något som han menar ska skapa eller rädda en miljon jobb."

2016: USA har klarat sig igenom den stora finanskrisen, sysselsättningen har stigit och tillväxten fick snabbare och bättre fart än i Europa.

När det går bra är det lätt att tillskriva presidenten det – men så enkelt är det inte, och Obama är mer kritiserad i USA än i Europa.

Det gäller att bena ut vad som egentligen är hans förtjänst.

Finanskrisen började redan hösten 2008 och hanteringen av den skedde samtidigt som landet bytte president. George W Bush inledde stimulanspolitiken och Barack Obama fortsatte den – men den penningpolitiska stimulansen fanns inte i någondera presidentens händer, utan det var centralbanken Fed som styrde den.

Vesa Vihriälä, direktör på näringslivets forskningsinstitut Etla, betecknar två insatser av både Bush och Obama som de viktigaste.

– Stimulanspolitiken var viktig för att komma ur krisen, det var något som påbörjades av Bush och Obama fortsatte med. Dessutom tog man hand om banksystemet snabbt och följde upp det konsekvent – de här är de två viktigaste saker som stödde efterfrågan, säger Vihriälä.

Räddandet av bankerna ledde också till massiv kritik, och 2010 följdes kapitaliseringen och stresstesterna upp med lagpaketet Dodd-Frank, som reglerar finanssektorn.

– Men sedan 2011-2012 har finanspolitiken inte längre varit mer stimulerad i USA än i Europa. Därför förklarar det inte ensamt varför tillväxten varit högre där de senaste åren, utan det beror också på att den amerikanska ekonomin är mer flexibel, säger Vihriälä.

Han bedömer att Obama inte heller stått för några stora handelspolitiska initiativ.

– Klart är i alla fall att USA ridit ut finanskrisen, men rollfördelningen är svår att bedöma, säger professor Sixten Korkman vid Aalto-universitetet.

Finansminister Timothy Geithner och Fed-chefen Ben Bernanke har haft inflytande i allra högsta grad, men med Obamas stöd, noterar han.

På Barack Obamas pluskonto lägger Korkman ändå skötseln av makroekonomin, och två stora politiska förändringar som genomsyrar många politikområden: Reformen av sjukvårdssystemet och klimatpolitiken.

– Att USA ändrat inställning i klimatpolitiken har haft en betydelse för att få med Kina. Det har i sista hand betydelse också för ekonomin. Ju länge man drar sig desto dyrare står det oss, och det kan också vara en motor för tillväxten.

Även om Obama levt med motstånd i kongressen under största delen av hans åtta år som president har han tagit några första steg mot att förändra sjukvården, säger Korkman.

– Hälsovården har varit särskilt dyr i USA, det har varit helt groteskt. Även om det här var de första stapplande stegen så finns där en enorm potential som också har betydelse för budgetekonomin.

Under Obamas tid har det skett ett skifte i den amerikanska energiförsörjningen. Användandet av kolkraft har minskat och ersatts mest av naturgas, men i mindre kvantiteter också av annan förnybar energi.

2008: "Obama utlovar en grundläggande sjukförsäkring som alla ska ha råd med. (...) Han vill också öppna collegeutbildningen för alla. (...) Obama utlovar en förändring men han gör det genom att införa olika morötter i det nuvarande systemet. (...) För landets illegala immigranter väntar också en konstruktiv tid. Obama vill skapa möjligheter för dem att få uppehållstillstånd."

2016: Obamas reformpaket inom hälsovården hör till de frågor han kommer att bli ihågkommen för, inte minst för att de olika beståndsdelarna fått samlingsnamnet "Obamacare". Hur omvälvande förändringen är beror på vad man jämför med. Något systemskifte är det inte, eftersom grundpelarna i den amerikanska hälsovården fortfarande är privata försäkringar, främst via arbetsgivarna, plus de offentligt finansierade Medicare och Medicaid för dem som har minst.

Obamas reform har lett till att fler är försäkrade – den största förändringen är att bolagen måste åta sig att försäkra också dem med kroniska sjukdomar. År 2015 var 28,8 miljoner amerikaner oförsäkrade, vilket är 16 miljoner färre än 2013. Det som dessvärre floppat är planen på att utvidga Medicaid, för att nästan hälften av delstaterna sagt nej till att genomföra det. Annars skulle ännu fler täckas av reformen. En del av dem som saknar försäkring har fortfarande inte råd med det. Men en stor del av de oförsäkrade kommer aldrig att bli det heller eftersom de är papperslösa immigranter.

Och på den punkten har Obama inte kunnat driva igenom de löften han gav 2008, nämligen att erbjuda genvägar till lagligt uppehållstillstånd för barn och för föräldrar till amerikanska medborgare. Av det bidde inget.

Det största uppsvinget i välfärden under Obamas tid har ändå varit återhämtningen i ekonomin och sysselsättningen efter finanskraschen. När Obama tillträdde var arbetslöshetsgraden kring åtta procent och steg till tio samma år, nu är den nere i fem procent. Sysselsättningsgraden har däremot inte stigit, eftersom "baby-boomer"-generationen gått i pension. Antalet långtidsarbetslösa är också högt, och fortfarande är det fler amerikaner som lever på matkuponger än det var före finanskraschen.