Essä | Om man står ut med Bono när Bono är som värst

Det finns de som står ut med U2:s sångare Bono och de som blir rabiata av att påminnas om att han finns. En del av det svåra med Bono är hans storsvulstenhet, i kombination med hans anspråk på att ta sig an de riktigt djupa frågorna. Hans självbiografi lär inte ge honom nya vänner. För dem som en gång gillat Bono, men tröttnat på honom, kan boken visa en väg tillbaka, skriver Marcus Prest.

Musik
Premium
Bonos självbelåtna karisma är svår att hantera, skriver Marcus Prest. I ena stunden vill man strypa honom, i den andra ge sig ut på en barrunda med honom.Jens Kalaene/AP-TT
Marcus Prest
26.03.2023 05:02
När Bruce Springsteen år 2005 introducerade U2 till Rock and Roll Hall of Fame tog han fasta på sin och U2:s delade irländskhet. Irländskheten är, enligt Springsteen, inte raffinerad. Irländarna stiger in i rummet med knytnävarna höjda och hjärtat blottat.
Det är något sådant man kan slås av då man läser Bonos självbiografi Surrender: 40 songs, One Story. Förutsatt att man orkar ta sig igenom de första sidorna där Bono är Bono då Bono är som värst; då han inleder med att prata med universum och känna in livets magi där han ligger under skalpellen i en förestående hjärtoperation.
Men sedan tar han mark och berättar om sin barndom och ungdom, om hur U2 blev till, om samarbetet med Paul McGuinness och om engagemanget för världen – det mesta med en självdistans som gör så att man igen hittar ingångarna till den musik som var så viktig för tio, femton, tjugo år sedan. Va? Nästan trettio år sedan är det.

ANDRA LÄSER

Senast publicerat