Insändare: Det behövs ingen svekdebatt

Nyligen sände SVT-programmet Utrikesbyrån (7.3) en diskussion kallad ”Finska sveket”. Trots den något provokativa rubriken hade de tre finländska debattörerna inga problem med att avvisa påståenden att Finland står i beråd att lämna samgången och samarbetet med Sverige, även om det skulle gå så att Turkiet enbart ger grönt ljus för Finlands Natointräde.

Trots att de flesta argument belystes är det skäl att betona att en svekdebatt nog kan och bör undvikas.

Skulle Turkiet ge enbart Finland grönt ljus, troligen efter valet där i maj, vad händer då? Finland har då riksdags- och presidentbeslut på att gå med. Även om man hade valt att inte gå vidare av solidaritet med grannen, skulle detta ha påverkat Turkiets hållning till Sveriges ansökan? Det är ganska tveksamt.

Även om Finland skulle ha valt att vänta på Sverige, hur skulle det ha påverkat Sveriges (och Nordens) säkerhet? Det förefaller rätt klart att även då hade det varit i Sveriges intresse att Finland så snart som möjligt får ett fullgott Natoskydd, även om Sverige tvingas vänta på sitt.

Därtill är det självfallet ett starkt finländskt egenintresse att snabbt komma bort från det nuvarande dödläget.

Om den ovan diskuterade situationen skulle uppstå är det självklart att våra länder tillsammans konstaterar att detta tjänar det gemensamma säkerhetsintresset. Detta gäller även Nato som då, när Finland ur geopolitisk synvinkel nästan liknar ett fristående bihang till alliansen, ställs inför en strategisk utmaning. Det räcker med en blick på kartan för att detta skall bli tydligt.

Eftersom det turkiska valet nu fastställts till 14 maj och parlamentet inom kort upplöses kan det bli så att inte ens en ratificering av ett finskt medlemskap sker innan det nya parlamentet sammanträder. I så fall fortsätter båda länderna att vänta.

Oberoende av utfallet förblir länderna tätt knutna till varandra om man tillsammans konstaterar fakta och därmed förhindrar en meningslös svekdebatt. Finland kan inte övertala Turkiet och Finland måste prioritera omsorgen om sin egen utsatta position, med landets långa gräns med ett krigförande och expansivt Ryssland.

Självfallet finns det en känslomässig dimension med i detta beslut, men framsynta ledare bör tillsammans göra en helhetsbedömning som gagnar båda länderna.

Mats Bergquist, Sveriges ambassadör i Helsingfors 1992-1997

Pär Stenbäck, utrikesminister 1982–1983