Försvarsmyndigheterna idiotförklarar skattebetalarna om jaktplanspriset

Summan tio miljarder spökade också 1992 vid anskaffningen av de gamla Hornet-planen, men då talade man om mark. Den summan höll inte alls, då affärens slutsumma uppgick till minst 16 miljarder mark.

Det är med tillfredsställelse jag noterar att den i vårt land grasserande Natohysterin inte tagit död på den kritiska finlandssvenska inställningen till beslutet att investera miljarder i aftonrodnadens vapensystem. I en självständig demokrati är den kritiska inställningen en absolut förutsättning, för att medborgarna ska kunna greppa det egna landets interna angelägenheter på ett sätt som motsvarar deras intressen.
Samhällen över hela världen tvingas i dag skuldsätta sig över öronen på grund av den skoningslösa coronapandemin som, här på våra breddgrader, ställer morgondagens vuxna inför problem som redan fallit i glömska hos de flesta av dagens vuxna. De förestående problemen kräver fredliga lösningar, men de som inleder dagen med att nynna på A. Aimos bearbetning av ”Uraliin, Uraliin ...” har inget till övers för fredliga lösningar.
Försvarsmyndigheterna i vårt land idiotförklarar oss skattebetalare då de hävdar att prislappen för jaktplansaffären rör sig kring tio miljarder euro plus de årliga driftskostnaderna på 300 miljoner euro. Vederhäftiga beräkningar visar att enbart de årliga driftskostnaderna kan uppgå till cirka en miljard euro, vilket ger en summa på 30 miljarder euro för jaktplanens livscykel. Här är det verkligen inte fråga om att ”byta ut gamla diskmaskiner”.
Försvarsmyndigheterna hävdar att driftskostnaderna begränsas till 10 procent av den årliga försvarsbudgeten. Det skulle innebära att de dyra planen tvingas stå oanvända i hangarerna då luftförsvaret knappast kommer att ha råd att använda dem efter den för samhällsekonomin förödande pandemin.
Summan tio miljarder spökade också 1992 vid anskaffningen av de gamla Hornet-planen, men då talade man om mark. Den summan höll inte alls, då affärens slutsumma uppgick till minst 16 miljarder mark. Som en intressant aktuell jämförelse kan här nämnas att kostnadskalkylen för renoveringen av Olympiastadion 2012 uppgick till 197 miljoner euro, men hösten 2020 hade kostnadskalkylen redan stigit till 330 miljoner euro.
De ansvariga för vårt försvar har motiverat den kostsamma vapenaffären med förändringarna i landets säkerhetspolitiska omgivning. Att försvarsmyndigheterna aktivt bidragit till förändringarna i fråga talas det förvånansvärt tyst om.
Vår utrikes- och säkerhetspolitiska ledning har under senare år sänt våra soldater till den ena Natoövningen efter den andra vid Östersjön och i våra arktiska områden. Vår utrikes- och säkerhetspolitiska ledning har därtill funnit det angenämt att bidra med ett helhjärtat stöd för de mot Ryssland riktade västliga sanktionerna samt ständigt upplyst Rysslands ledning om hur den borde uppföra sig i eget land.
Bilden grumlas ytterligare av de garantier våra försvarsmyndigheter utverkat av Nato för ett medlemskap med så kallad kort varsel vid krissituationer vars premisser fastslås av våra försvarsmyndigheter. Självfallet är detta ägnat att ytterligare rubba säkerhetsordningen och därmed stimulera militariseringen och upprustningen i vår säkerhetspolitiska omgivning.
Då Västeuropa sjabblar finns Ryssland alltid där. EU har tacklat coronapandemin på ett sätt som inte väcker förtroende hos medborgarna i EU:s medlemsländer. Detta gäller både i fråga om det ekonomiska stödpaketet och tillgången på vaccindoser. För att dölja bristerna försöker EU – som så många gånger förr – fästa västeuropéernas uppmärksamhet vid det ryska samhället.
Detta är inte en övermäktig uppgift, då Ryssland inte ens försöker vara en så kallad västlig demokrati och då de Gula västarna i Paris sällan har möjligheter att kasta snöbollar på sina egna kravallpoliser. I övrigt förefaller det som om tyskarnas intresse att fixa hemfärden för ryska oppositionsledare redan uppfyller traditionens krav: i går Lenin, i dag Navalnyj.

Herbert Walther,

Helsingfors

ANDRA LÄSER