Livet kan aldrig planeras i detalj

Som så många självhjälpsböcker baserar den sig alltså på sunt förnuft, men det är just det man så lätt glömmer när konsumtionsandan faller på. Därför kan det vara bra att bokföra sina utgifter för att helt enkelt klara sin ekonomi eller spara för något man verkligen behöver eller vill ha.

Japansk visdom av alla de slag har länge fascinerat västerlänningar. En av de senaste trenderna har varit Marie Kondos Konsten att städa, som visar hur man ordnar allt enligt KonMari-metoden och gör sig av med det man inte egentligen behöver.

Intressant nog fungerade metoden inte ens för Kondo själv; när hon fick sitt tredje barn märkte hon att städning inte alltid är så viktigt. Så hon skrev en ny bok, Kurashi, om hur man kan leva ett glädjefyllt liv utan att stressa för mycket. Tanken bakom kurashi är besläktad med den urgamla japanska wabi-sabi estetiken, vars grundtanke är att acceptera att livet aldrig är perfekt.

Wabi-sabi har sina rötter i zenbuddhismen och kan illustreras av en anekdot om zenmästaren som bad en lärling kratta en höstlig trädgård. Lärlingen gjorde ett grundligt jobb och visade stolt upp trädgården utan ett enda löv. Mästaren nickade och lät ett löv singla ner på marken och sade med ett leende: ”Nu är det klart”.

Det är väl någonstans mellan kakeibo och KonMari-metoden å ena sidan och wabi-sabi å andra sidan de flesta av oss lever sina liv. Stränga levnadsregler kan vara svåra att hålla sig till i längden och då känns wabi-sabi, som accepterar livets och tidens gång, så mycket mer realistisk.

Också yngre människor, som den japonistiska debutanten Julia Mäkkylä med novellsamlingen Apelsinfågeln, uppskattar wabi-sabi, enligt intervjun i HBL 2.2.

Wabi-sabi är också besläktat med begreppet ikigai, som kan översättas som ”orsaken till att finnas till”. Spanjorerna Héctor García och Francesc Miralles skrev för några år sedan en bok om detta koncept med titeln Ikigai – Den japanska livskonsten till ett långt och lyckligt liv (2016, på svenska 2019). Den har översatts till över femtio språk, troligen för att den innehåller så mycket som är centralt i traditionell japansk visdom.

Ikigai innebär att man ska ha en orsak till att stiga upp varje morgon. Kort sagt handlar den om att kombinera fyra element i sitt dagliga liv: vad man älskar, vad man är bra på, vad man kan få betalt för och vad världen behöver. Om man lyckas förena alla dessa synvinklar hittar man säkert något slags mening med sitt liv.

Det finns ett otal böcker om ikigai, men Garcías och Miralles bok är ovanligt mångsidig då den ser ikigai i relation till japansk livsstil som bäst, inklusive sund diet (vad och hur mycket man äter), yoga-, tai chi- och qigongövningar och estetik, bland annat wabi-sabi.

Det intressantaste kapitlet handlar om hur författarna intervjuat över hundra människor på Okinawa, den japanska ö som är det ställe på jorden där man lever längst. Inte oväntat kommer man fram till att ett lugnt liv utan stress och med intressant jobb och tidsfördriv, hälsosam mat, goda vanor och vänner är det som gäller.

Så kommer vi igen tillbaka till att man kanske egentligen borde ha kommit fram till det själv – om man bara hade tid att tänka efter och inte hade så brått att springa i sitt ekorrhjul eller stirra sig blind på sin mobil eller dator.

Därför behöver vi kanske självhjälpsböckernas pekpinnar, för att förstå vad vi egentligen tycker är viktigt i våra liv. Junichirō Tanizakis tänkvärda essä Till skuggornas lov (1933–34) handlar om ljusets estetik i bostadshus och hävdar att vore det inte för skuggor skulle det inte finnas skönhet.

Denna syn, av allt att döma influerad av wabi-sabi, kan man också förstå som symbolisk för människolivet: det finaste kommer fram i förhållande till det svåra i livet. Kakeibo, KonMari och ikigai i all ära, men livet kan aldrig planeras i detalj; i det långa loppet gäller wabi-sabi, att se skönheten i det förgängliga.