Figaros lekfulla bröllop

Sibelius-Akademins version av Mozarts opera håller hög elevnivå.

Ni som vet vad kärlek är. Unge Cherubino (Ylva Gruen) överräcker sin kärlekssång till Susanna (Mariia Bertus) som för den vidare till grevinnan i Sibelius-Akademins Figaros bröllop.
24.04.2016 00:00 UPPDATERAD 24.04.2016 00:08

Opera

W.A. Mozart: Figaros bröllop
Dirirgent Markus Lehtinen, regi Janne Lehmusvuo. I rollerna Tamar Nugis, Annika Leino, Mariia Bertus, Tiitus Ylipää, Ylva Gruen, Minna Grönthal, Giorgi Paikidze, Visa Kohva, Sampo Martikainen, Matias Haakana och Johanna Isokoski. Sibelius-Akademin, Musikhuset, Sonore 22.4.
Figaros bröllop har spelats titt och tätt under de senaste åren. Operan är förstås ett fenomenalt mästerverk och dessutom speciellt nyttig just i operautbildningen. För en månad sedan gav Metropolia en pigg moderniserad version flyttad till finanskrisens Spanien. Med större resurser har Konstuniversitetet nu satt upp en lite mera traditionellt förankrad tolkning med lekfulla betoningar.
Sibelius-Akademins opera har tillgång till specialister som instruerar eleverna i viktiga delområden. De har flera repetitörer som övat in musiken, en expert som hjälpt till med recitativen och Soile Isokoski och Antti Suhonen som specialcoachat solisterna. Inget under att resultatet höll hög elevnivå.
Kostymerna är elegant ironiska och den heltäckande maskeringen starkt stiliserad i rokokoliknande anda. Janne Lehmusvuo som svarar för regi och scenografi har satt fart på spelet. Ensemblen spelar inte bara stilkomedi utan den tar i ordentligt och ibland med småfräcka hurtfriska tag. Ensemblerna görs mycket levande och vissa arior illustreras, på gott och ont, med pantomimer. Handlingen är ju full med poänger och vitsar som Lehmusvuo har hittat nya påhittiga lösningar till. Och allting utspelar sig i en rätt enkel, flexibel dekor som fungerar utmärkt.
Sångarna är så pass säkra på sig i recitativen och i musiken i allmänhet att de vågar spela ut. Många scener är ganska roligt gjorda och de olika karaktärerna är huvudsakligen väl tecknade. I en opera av denna kaliber finns det alltid nya saker man kan lära sig. Vissa roller kunde vara ännu mer karikerade, andra kunde göras med större allvar och gripa publiken mera på det musikaliska och emotionella planet. Har det kanske gått för långt då Figaro ger greven en spark i baken. Därmed rasar ju hela samhällsordningen, men det var väl det som det handlar om.

God disciplin

Under Markus Lehtinens kunniga ledning var den musikaliska helheten väl inövad och disciplinen god. De unga musikerna i Helsinki Sinfonietta spelade onekligen duktigt. Någonting av musikens delikata magi saknade jag stundtals men det kommer väl med åren.
Solisterna är elva till antalet och inte minst därför är operan är så lämplig för utbildning. Som ensemble jobbade de fint tillsammans. Estniske barytonen Tamar Nugis greve har stolt auktoritet, Tiitus Ylipääs Figaro är småfräck som rollen kräver, Mariia Bertus är tilltalande som Susanna och Annika Leinos grevinna är på god väg. Lättast var det kanske att ta till sig svenska mezzosopranen Ylva Gruens fräscha Cherubin. Lovande röster fanns också bland de andra solisterna.
Vid varje föreställning intervjuar Markus Lehtinen under pausen någon känd sångare eller regissör som har stor erfarenhet av operan. Fyra föreställningar återstår av Figaros bröllop som ges med alternerande besättningar. Och en så pass trivsam föreställning presterar operaeleverna att det utan tvekan lönar sig att ta sig till Musikhuset.

ANDRA LÄSER