Bokrecension: ”En gryende insikt om att allt äger betydelse”

Ralf Andtbackas nya diktsamling kretsar kring frågor om frihet och tillhörighet i en värld full av övervakning och teflonaktig immunitet.

Poeten Ralf Andtbacka gör en psykogeografisk undersökning av Vasa i sin nya diktsamling.
Valter Sandell
23.08.2022 05:01

Ralf Andtbacka

Dürers hare
Poesi
Förlaget 2022
Redan i de första dikterna i Dürers hare etablerar Ralf Andtbacka ett tematiskt och rumsligt fält som diktsamlingen rör sig inom, men även utmanar och flyr ifrån.
Vi inleder med dikten Almaudden, som Gamla begravningsplatsen i Vasa ibland kallas, där ”Dürers hare skuttar iväg längs gången”. Albrecht Dürers målning Feldhase från 1502 återkommer även senare i samlingen i flera olika skepnader, platser och former.
Samtidigt som de unga hararna skuttar orädda och uppslukade av lek är de övervakade:
”Gamla GeoEye-1 som skannar jordytan / med en upplösning på max 41 cm per / pixel och indiska Catrosat-3: 28 cm/px.”
Den franska filosofen Gilles Deleuze beskriver i föreläsningen Qu'est-ce que l'acte de création? från år 1987 hur vår framtid kommer att innebära frihetskänsla som på en motorväg: vi känner oss fria, men är ständigt underkastade kontroll. I ljuset av dikten har denna kontroll breddats till att gälla även harar som i ”frihet” skuttar längs gångar på begravningsplatser.

Kroppsarbete, inte Gud

Från det samtida Vasa rör vi oss till den tyska staden Nürnberg i Bayern och till år 1373, då det första skrået för spegelmakare grundades i staden, som faktiskt även är Dürers födelseort. Spegeln som förskjutning av kroppslig erfarenhet tar i den tredje dikten tematiken vidare till Murano, glasindustrins ö i Venedig.
Här citeras aposteln Paulus (1. Kor 13:12) i språkdräkt från 1526: ”Ty wij see nw såsom genom / en speghil vthi ena gåto”.
Givet att Andtbacka ofta undersökt språkets klang, ljud och läten kunde citatet betraktas som endast material för dikten. Men valet att bryta citatet på detta ställe frammanar ett tema i boken som gör sällskap med konsten, tekniken, rummet, rymden, hararna och den kroppsliga erfarenhetens skiftningar.
Citatet bryts precis innan Paulus löfte om att den gåtfulla spegelbilden i den saliga evigheten ska ersättas av att vi ser Gud ”ansichte emoot ansichte”. Därmed avfärdar dikten kristendomens eskatologiska resonemang och tanken om det eviga livet till förmån för en undersökning av livsvillkoren som är tidsmässigt begränsad. 
I den gåtfulla spegelbilden finns ingen härlighet, utan kroppar och ansikten på arbetare verksamma på Murano. I sin spegling påminns de om värvets skadlighet:
"de som arbetar i ångorna / förgiftas, något de insett / och påminns om var gång / de ser sin egen spegling: / sjuklig blyghet, minnes- / förlust, sömnlöshet och / depression, senare syn- / villor, förlamning. Döden."

Coronan och kroppen

En bredare undersökning av den kroppsliga erfarenheten äger rum när coronaåren kommer in i bilden:
”Vi talar om hur regelbundna / promenader är det enda som / håller ihop tillvaron längre”. 
Hur ens egna inspelade röst låter främmande och har samma mönster återkommer som kroppslig erfarenhet.
"Och likadant är det med/ vart försök till större kropps- / närvaro: du blir varse din / lekamen men också hur / underligt det är att över- / huvudtaget ha en. Och"
Andtbacka förefaller dela utgångspunkter med Benedict Spinoza, som hade en bärande tanke om att vi inte vet vad kroppen är benägen till. Spinozas företräder en glädjens och tillblivandets ontologi, i avsikt att öka kroppens förmåga att på olika sätt beröras och stå i förbindelse. 
Men kroppen är tillfångatagen av våra föreställningar, fantasier och betydelser. En av diktsamlingens största förtjänster är just att den utmanar och skakar om krafterna som begränsar våra tankar om vad kroppen är benägen till: ”du kan inte tänka bort din egen existens.”
Bokens andra del, "Den kusliga dalen", går namnet till trots inte särskilt djupt in på robotik, men fördjupar undersökningen av kroppen: 
”Du talar som om du kunde höra din egen röst. / Du talar som rösten i dig // faktiskt var du. Men vad vet du egentligen / om dina talorgan.”

I armkrok med dikten

Samlingens avslutande del, Den stora grästuvan*, kan läsas som två separata helheter. Utöver dikter löper en essäliknande fotnot genom samtliga delens sidor. Formen för tankarna till Peter Mickwitz, som i diktsamlingen Bo i ett hus som ligger i mörkret (2021) låter Franz Kafkas novell "Boet" få en framträdande roll i den avslutande essän. Hos Andtbacka är det Dürers målning Den stora grästuvan som behandlas.
Efter de två första delarnas rumsliga utsvävningar i Europa och rymden ligger fokus på Vasa. Här blir dikten en samtalspart för allt från vardagliga reflektioner som ”Vad man gör med halvbekanta / som fått en släng av konspirationsinfluensa”, till kapitalismkritiska och frustrerade kommentarer, där den som klickar på ”Godkänn alla kakor” får se sin själ bli "diäffuellens leketøy" medan den köar till ett avgiftsbelagt servicenummer till klangen av ”royaltyfri väntmusik”.
Diktjaget blir irriterad på de sina som vägrar säga hen, som laddar upp algoritmgenererade ”minnen”, och som till råga på allt ”laddar upp mobilfoton på icke-platser”. Begreppet icke-plats förknippas med den franska antropologen Marc Augé som definierar icke-platsen som utrymmen där spår av relationer, historia och identitet är utsuddade.
I relation till det kan stora delar av samlingen kan läsas som en pyskogeografisk undersökning av Vasa som intresserar sig för hur platsens atmosfär och kvaliteter, men även konstnärliga och politiska interventioner, inverkar på hur den uppfattas - vilket öppnar för att alternativa sätt att tänka kring och erfara det urbana rummet.
Det känns som om läsaren blir inbjuden att gå armkrok och diskutera med dikten under de avslutande sidorna, där en empatisk vändning äger rum. Stillsamt diskuterar vi hur ”Gamla grannen ovanför är borta, ja, sedan länge nu”, och inte heller ”husbolagets själv och alltiallo är med oss längre”. 
Jag får lust att ge mig in i diskussionen, berätta om mina motsvarande vardagskaraktärer.
Tidens teflontendenser
Med avstamp i det alldagliga går det att identifiera aspekter som präglar vår tid. Ett bra, och lite komiskt, exempel är diktjagets kämpande med posten, som sänder mångt och mycket fel eller returnerar brev till sändaren.
”Svårt är ändå att svälja PostNordSchenkerDHLHermesPostis / teflonartade indifferens när någonting går fel.”
Man chattar och ringer men inget funkar. Postens svenskspråkiga kundtjänst får också en känga. Men logistikbolagens praktiker är inte isolerade fenomen.
“I något skede ersätts ilskan av förundran, / man inser att denna immunisering / inte bara är det privatiserade postväsendets nya servicekoncept/ utan en referenston i tiden/ som man har att förhålla sig till,”
Och målningen då? "Den stora grästuvan" är en detaljerad naturstudie från 1503 där några ordinära växter återges med slående realism. Fotnoten frågar hur vi ska tolka motivvalet som tillmättes ringa värde under Dürers tid, och föreslår att det kan tolkas som en proto-demokratisk eller proto-ekologisk ansats:
”en gryende insikt om att allt äger betydelse, såväl högt som lågt”.
En liknande insikt lämnas läsaren med när man väl lägger denna rika, fartfyllda och njutbara bok ifrån sig.

Gilles Deleuzes "Qu'est-ce que l'acte de création?" finns i finsk översättning med titeln “Mitä on luomisteko?” i antologin Gilles Deleuze: Haastatteluja, Tutkijaliitto 2005)

ANDRA LÄSER