Regeringskrisen i Sverige tog sommarpaus

Han är tilltufsad, stukad, fått ta emot slag både från höger och vänster och i slutändan har han blivit av med stödet för sin regering. Ändå är det alltså Stefan Löfven som kommer att leda den svenska regeringen kanske ända fram till valet i september nästa år. Kanske därför att Löfven har sagt att han avgår om inte regeringens budget blir godkänd, något som inte är självklart eftersom stödet för den här regeringen är nere i 116 jämfört med 166 när både Centerpartiet och Liberalerna tillhörde januariöverenskommelsen. Det är en smal bas för den nya regeringen när oppositionen plötsligt ökade från fyra till sex partier.

Från den 15 juni när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet ställde sitt ultimatum om att slopa den planerade fria hyressättningen för nybyggda bostäder till omröstningen i riksdagen den 7 juli har Löfven hunnit bli historisk. Han är den första statsministern som har fått misstroende i riksdagen, 181 av 349 ledamöter saknade förtroende för honom, men som M.A. Numminens gummiboll kommer han tillbaka till statsministerposten. Försvagad och med ett förbrukat förtroendekapital.

I Sverige har det som kallas för negativ parlamentarism. Det innebär att en statsministerkandidat inte behöver få majoritet i riksdagen, i teorin skulle det vara möjligt att inte få en enda ja-röst, bara kandidaten inte får en majoritet av nej-röster emot sig. Därför har riksdagsledamöterna tre olika alternativ: rött och grönt är självklara men att trycka gult innebär att ledamöterna inte aktivt stödjer Stefan Löfven men att de accepterar honom som regeringsbildare. Med Socialdemokrater, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet kommer lag Löfven upp i 174 mandat. Det sista får han genom att den politiska vilden, Amineh Kakabaveh – tidigare Vänsterpartist – har lovat släppa igenom Löfven. Det är också en historisk händelse, att en statsminister förhandlar med politisk vilde.