För jordbruket räknas bara utsläppen

I den inhemska klimatdebatten ligger jordbruket rätt hårt i fokus. Tyvärr så att jordbruket ofta utpekas som ett stort problem. Detta trots att jordbrukets utsläpp enligt statistiken står för 14 procent av utsläppen i Finland, medan till exempel energisektorn står för 72 procent av de totala årliga utsläppen på 48 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Men i debatten slår pekpinnen hårt mot jordbruket för att siffrorna där inte pekar neråt. Energisektorn har jämförelsevis fått ner sina utsläpp rätt kraftigt under de senaste åren.

För den som arbetar inom jordbruket känns kritiken märklig. Jord- och skogsbruk är nämligen den enda sektor som kan binda kol, inte bara släppa ut. Grunden för allt liv på jorden är fotosyntesen, naturens egna fantastiska process som vi människor tämjt för att producera mat på våra åkrar. Fotosyntesen binder kol i växtmaterial och rötter, men största delen omvandlas till kolhydrater i skörden som kan användas som mat för människor, eller till djurfoder. Det som är märkligt är att denna kolbindning, alltså den mat vi äter, enligt IPCC:s beräkningsmodeller inte räknas jordbruket till godo. Det är ett grundantagande som endast i liten mån har ifrågasatts. Varför får inte jordbruket räkna sig denna kolbindning till godo och så skulle konsumenterna i stället räknas som utsläppskälla? För jordbruket räknas bara utsläppen, inte bindningen.

Dessutom handlar utsläppsminskningarna om vilken tidsperiod vi talar om. Största delen av de 14 procent jag nämner ovan är metan från kornas matsmältning. Går vi tillbaka till 1960-talet ser vi att metanutsläppen minskat sedan dess med omkring 30 procent. Orsaken är en kraftig minskning i kornas antal. Men den siffran tycks få vara intresserade av i dag.

Över huvud taget är den globala jordbruksproduktionen ett mycket komplext system som kan vara svårt att greppa. I debatten sägs ofta att animaliebaserade livsmedel borde undvikas för att minska på miljöbelastningen och göra matproduktionskedjan kortare. Men det är inte så enkelt. Få växtodlare skulle till exempel våga odla vete om det inte fanns foderanvändning för sådant vete som kvalitetsmässigt inte duger till brödvete. En regnig höst kan göra att bara en liten del av skörden duger till brödsäd. Utan en fodermarknad skulle skörden i så fall vara värdelös. En stor del av åkrarna lämpar sig också dåligt för odling av spannmål, på våra breddgrader är odling av vallgräs till nötkreatur ett gott alternativ. Vallodling binder dessutom kol i marken och det vintertida växttäcket minskar utsläppen av näringsämnen till vattendragen.

Ett jordbruk som drivs och utvecklas på rätt sätt är mera en dellösning på klimatutmaningarna än ett problem.