Biskopen: Homosexualitet är inte en synd

För inte länge sedan släppte Borgåbiskopen Björn Vikström en bomb på sin officiella Facebooksida – äntligen var han klar med det projekt som han i tre års tid hade ägnat sig åt vid sidan av biskopsjobbet. Boken Monta rakkautta, (Många kärlekar), var redo för tryck.

Anledningen till att Björn Vikström den här gången skriver på finska, är att han vill att boken ska få så stor genomslagskraft som möjligt. Det behövs om man vill åstadkomma förändring i kyrkan i Finland.

De tre stora skandinaviska lutherska kyrkorna har alla infört möjlighet till vigsel för samkönade par.

– Jag utgår från hur man utifrån Bibeln och kyrkans tradition kan komma fram till att äktenskapet också kan vara ett förhållande mellan två personer av samma kön även om jag vet att det är jättesvårt för många att acceptera.

Men innan det är dags för giftastankar finns det mer akuta saker för kyrkan att ta tag i.

– Först måste kyrkan säga att homosexuell kärlek såsom vi förstår den i dag inte är en synd. Det måste vi kunna göra innan vi börjar fundera på äktenskap och vigsel. Tycker man uttryckligen att homosexualitet är en synd, vare sig det gäller läggning eller beteende, då förstår jag att man inte kan acceptera att två personer blir vigda eller välsignade.

Vikström säger att kyrkans hållning till sexuella minoriteter formas i växelverkan med det övriga samhället, på samma sätt som när det gäller andra lärofrågor.

– Det är klart att det finns risker med det: om kyrkan bara lägger sig flat och anpassar sig till sådant som inte är bra. Men samtidigt ska vi vara öppna för att människans kunskap om sexualitet och hur den uppkommer har förändrats. Den form av homoerotik som fördöms i Bibeln är inte densamma som vi upplever i dagens värld.

Vikström säger att man inte automatiskt kan fördöma eller godkänna ett visst beteende eller tillvägagångssätt för att man gjorde det på Bibelns tid. Till exempel inställningen till slaveri och synen på jämlikhet mellan könen har förändrats.

– Vissa saker i Bibeln är tidsbundna medan andra inte är det. Var gränsen går är den knepiga frågan eftersom det är där som åsikterna går isär. Men i luthersk teologi brukar vi betona att kärleken kräver att vi beaktar situationen och inte enbart förlita oss på regler. Vi är tvungna att försöka sätta oss in i hur människor berörs av vårt handlande.

– Därför menar jag att det inte borde vara omöjligt för oss som lutherska teologer och luthersk kyrka att också kunna tänka att situationen har förändrats. Vi lever år 2016 och inte för 500 år sedan på Luthers tid. Inte heller lever vi för 2 000 år sedan på Paulus tid eller för 3 000 år sedan under Mose lag.

Bland prästerna är inställningen till homosexualitet, på samma sätt som i samhället i övrigt, i stor utsträckning en åldersfråga, menar biskopen.

– I takt med att allt fler präster har homosexuella personer i sin vänskapskrets och i sin familj blir det svårare för prästerna att förhålla sig väldigt kategoriskt. Motsvarande utveckling skedde tidigare då det gällde inställningen till skilsmässa och omgifte.

Det finns ytterligare en aspekt till att kyrkan behöver se över sitt förhållningssätt menar biskopen.

– Tidigare tog inte homosexualitet sig samma uttryck som i dag eftersom långvariga parförhållanden mellan personer av samma kön inte var möjliga. Det glömmer man ofta bort i debatten.

Björn Vikström är redo att viga homosexuella om kyrkan i framtiden så bestämmer. Men själv har han föreslagit en annan utväg. Den går ut på att kyrkan avsäger sig vigselrätten och i stället erbjuder kyrklig välsignelse till alla par, oavsett sexuell läggning. Förslaget är en pragmatisk lösning i en situation där åsikterna går väldigt starkt isär. Dessutom är vigslar inte kyrkans primära uppgift.

– Jesus sade inte: Gå ut i världen och vig folk. Äktenskapet är viktigt, men själva vigseln är en uppgift som vi har fått av de statliga myndigheterna. Det är inte något som vi måste göra för att vara kyrka.

– Det måste vi förstås beakta, men jag tror inte att så många hör till kyrkan enbart för att bli vigd av en präst. En kyrklig välsignelse av ett äktenskap är egentligen samma ceremoni som en vigsel.

Som HBL berättade i söndags är kyrkan djupt splittrad i äktenskapsfrågan och kommer inte förrän lagändringen blir verklighet, att hinna bestämma hur den ska göra då par av samma kön knackar på hos pastorsexpeditionen för att boka vigsel. En del präster har redan meddelat att de kommer att ta saken i egna händer och viga par trots att kyrkomötet ännu inte har gett grönt ljus. Björn Vikström ogillar den här typen av "civil olydnad".

– Jag hoppas att också de som vill ha förändringar jättesnabbt skulle ha tålamod att vänta och inte testa gränserna. Förändringarna måste ske inom kyrkan, inte genom att hitta kryphål i lagen.

– Också vår kyrka kommer sannolikt att gå mot en liknande utveckling som den som har skett i de andra nordiska lutherska kyrkorna. Norska kyrkan enade sig nyligen kring att börja viga samkönade. Precis som i Finland finns det i Norge starka inomkyrkliga väckelserörelser vilket gör att den påminner rätt mycket om vår kyrka. Att uttala sig om tidsramarna för förändringen är svårt. Jag hoppas att vi inom något år kunde enas om kyrklig välsignelse av alla äktenskap. Väljer man att ge upp vigselrätten eller viga alla par känns fem år, då ett nytt kyrkomöte har hunnit behandla frågan, som en ganska realistisk tidsram.

Huvudorsaken till att Vikström började skriva boken var att han visste att riksdagen förr eller senare skulle ändra sin hållning till äktenskapet, vilket också skedde. Tidpunkten för biskopens boksläpp vid bokmässan om en månad är ingen slump och hänger ihop med att äktenskapslagen förändras i mars.

Tills publiceringen väntar Björn Vikström med spänning på hur boken ska tas emot. Det var med en viss nervositet som han nyligen sände i väg sitt färdiga manus till förläggaren eftersom det innebar att han skulle förlora kontrollen över den text som han så omsorgsfullt hade författat. Nu är det bara en tidsfråga innan boken kommer att läsas, tolkas och ifrågasättas.

– Känslan kan jämföras med hur det är att skicka ut sina barn i världen. Det finns dock en stor skillnad: Jag har betydligt större förtroende för mina barns förmåga att klara sig på egen hand. När man som jag tar ställning till den här typen av frågor får man räkna med kritiska synpunkter från olika håll. Men det är ju just engagerad diskussion i dessa frågor som behövs i kyrkan.