Kan domaren religion behövs inga shariaråd

UPPSALA Maarit Jänterä-Jareborg, 63, griper efter sin välsorterade konferensväska och halar upp ett exemplar av det svenska advokatsamfundets tidning Advokaten. Vi står i den magnifika förhallen i Universitetshuset i Uppsala från 1880-talet. Bara några trappsteg upp ligger den ännu mera hisnande Stora aulan, vars arkitektur och halvkupol gränsar till det religiösa.

Maarit Jänterä-Jareborg har precis öppnat en internationell konferens om religion i samverkan med lag, demokrati och ett västerländskt samhälle. Många odlar oron att invandrare hos oss ska hålla sig med egna parallella rättsskipningar. Inte bara muslimsk sharia utan också andra traditioner går in i Jänterä-Jareborgs specialfack, familjerätten.

Själv är hon professor i internationell privaträtt här och anser det inte alls som givet att ett barns eller en kvinnas bästa avgörs enbart av europeisk lag. "Det är en grov förenkling" har hon skrivit i Advokaten (3/2018), "att alltid utgå från att den formellt jämställda svenska rätten i slutändan är till kvinnans fördel och att 'sharialagar' är förkastliga".

– Det här har svängt nu i Sverige, säger hon. Vi har en mycket större intolerans och betonar mycket mera våra egna nationella värderingar. Vi tänkte länge att invandrarna småningom åker hem igen och att de till dess får integrera sig så mycket de vill. Men nu ser vi att det inte blev så.

Ta det iranska paret som efter 17 år i Sverige ska skiljas. I deras bröllopsavtal från Iran ingår ett mahr, en brudgåva. Medan vi i väst gärna säger att muslimska kvinnor orimligt mycket underordnas sina män, så är brudgåvan tvärtom till för att garantera hennes ekonomiska oberoende. Kvinnan kan köpa en hyresbostad för pengarna och hålla hyresintäkterna själv.

Inför skilsmässan gör den iranskfödda kvinnan i svensk domstol anspråk på resten av sin brudgåva. Koranen, spegeln och ljusstakarna har hon redan fått. Nu kräver hon också de 690 avtalade bahar azadi-guldmynten som motsvarar 1,5 miljoner kronor (150 000 euro).

I Sverige konstaterar Högsta Domstolen 2017 ändå, i två nästan identiska fall, med en lite tillämpad Las Vegas-fras att det som händer i Iran stannar i Iran. Brudgåvan betraktas som ett utländskt religiöst kontrakt. HD dömer enligt svensk lag till de iranska männens fördel och kvinnorna får inte sina pengar.

Den sortens "lex fori-ism", där Sverige inte noterar rättsligt giltiga avtal från andra länder är Maarit Jänterä-Jareborg kritisk till.

Ur professorns väska kommer nu en bok, om barns bästa när religion och juridik möts. I Stora aulan har Maarit Jänterä-Jareborg precis beskrivit FN:s barnkonvention från 1989 som en av de mest framgångsrika globala konventionerna någonsin, långt bättre tillämpad än samma dokument om kvinnor. "Barn har nu en gudomlig status", har hon sagt.

I antologin hon har redigerat skriver den förre svenske justitiekanslern Göran Lambertz om sitt mål att juridiskt rädda så många som möjligt från barnäktenskap – trots det knepiga i vem som ska straffas när en minderårig har blivit gift.

I en rätt så "svensk ton" ser Lambertz frågan om barnäktenskap enbart som ett problem för de involverade flickorna, så han utelämnar pojkar som gifts bort som minderåriga. Maarit Jänterä-Jareborg har en vidare synpunkt på frågan.

– Vi har fall i Sverige nu där man har bestämt att barnäktenskap inte ska gälla, säger hon. I flyktingvågen 2015 kom några unga under 18 år som var gifta. Då bestämde socialmyndigheten att de inte som makar ska få bo tillsammans, utan flyttade hustrun till ett annat boende och sade att "ni är inte gifta".

Många liknande frågor ställer på sin spets om det då är barnets-kvinnans bästa att skiljas från sitt eget sammanhang. Samtidigt, har Maarit Jänterä-Jareborg påpekat, kan man i Sverige enligt svensk lag som 15-åring leva i ett äktenskapsliknande svenskt samboförhållande med ett legalt sexliv.

Här i Uppsala är Maarit Jänterä-Jareborg, ursprungligen från Helsingfors, professor i internationell privat- och processrätt. Hennes man Nils är redan emeritus från professuren i straffrätt vid samma universitet.

Vid grundkurserna hör hon bland unga juridikstuderande med utlandsbakgrund ofta moderna, svenska och välutbildade unga tala om att de har ingått traditionella äktenskapsavtal.

– De har fått sina morgongåvor och de berättar att någon imam har varit hemma hos dem och förrättat ceremonin, och att de senare också ska gifta sig civilt enligt svenskt system. Jag ser enbart positivt på det, säger hon med ett någonting nästan lite mormorsömt i rösten,

Lika förhåller hon sig också till den omstridda omskärelsen för pojkar i minoritetskulturer – som den svenska professorn i folkhälsa Staffan Jansson i hennes bok tar avstånd från som en religiös ceremoni som är fysiskt oåterkallelig och som fråntar barnet rätten att välja sin egen religion.

– Men det är ju så man i de kulturerna välkomnar och tar emot ett barn, säger Maarit Jänterä-Jareborg.

Konferensen inne i auditoriet är ett led i det forskningsprojekt Maarit Jänterä-Jareborg för elva år sedan startade tillsammans med religionssociologen Anders Bäckström kring relationen religion-samhälle. Just nu samlar det 70 forskare från sex Uppsalafakulteter.

Finlandssvenska Pamela Slotte från Helsingfors universitet och Åbo Akademi har hållit en keynote-inledning om hur domare och jurister behöver lära sig att bättre balansera de olika rättigheter som spelar in när religiöst färgade frågor avhandlas i domstolar. Flera konferensinlägg tar upp hur också domare har sina egna glasögon när de uttolkar de mänskliga rättigheter som är insydda i våra lagar.

Om traditionsrätt som sharia inte kolliderar med svensk rättsordning kan rätten ta hänsyn till den, argumenterar Maarit Jänterä-Jareborg i fackartikeln till sina juristkolleger. "Då behöver Sverige inga 'shariaråd' eller liknande."