Kolumn: Vi är på väg åt fel håll

Den här sommaren hade jag möjlighet att besöka New York, som ordförande för Finlands delegation på FN:s High Level Political Forum. HLPF är det årliga uppföljningsmötet om Agenda 2030, det vill säga FN:s stora projekt för att avskaffa extrem fattigdom och främja hållbar utveckling i hela världen. Agendan lanserades år 2015 och alla medlemsländer har förbundit sig till att göra upp nationella planer för hur de olika målsättningarna ska implementeras. Länderna rapporterar om utvecklingen på de årliga uppföljningsmötena, där även representanter för civilsamhället är representerade.
Senaste gången jag deltog i samma roll var år 2019. Nu var jag tillbaka tre år senare. Det var en väldigt annorlunda stämning den här gången. Under de senaste tre åren har hela världen varit drabbad av den globala pandemin, och de mest utsatta och de fattigaste har varit hårdast drabbade. I vissa områden av världen har skolorna varit stängda i två år. Även i de områden där skolstängningarna varit kortare har situationen lett till stora förluster i fråga om inlärning och välmående, då internetanslutningar och tillgång till datorer speciellt inom utsatta områden varit omöjligt eller mycket svårt att ordna.

Men det är inte bara skolgången som påverkats. Direkt efter den mest akuta fasen i pandemin inledde Ryssland sitt folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina, som förutom all förstörelse och alla mänskliga tragedier även har lett till en global matkris. Då världens viktigaste spannmålsproducenter inte kan producera och exportera spannmål som vanligt, påverkar det priset och tillgången på mat globalt. Nu förväntas den globala fattigdomen öka, tvärtemot det som varit målsättningen med Agenda 2030, och många områden förväntas drabbas av svält, då tillgången till föda ytterligare försvåras av de extrema värmeböljor som klimatförändringen ger upphov till.
På FN-mötet i New York var det många som konstaterade att vi i fråga om Agenda 2030-målen är ”badly off track”. Kursen är med andra ord alldeles fel, och det globala samfundet håller på att allvarligt misslyckas med de målsättningar vi ställt. Samtidigt finns det fortsättningsvis ett stort antal länder i det så kallade globala syd som inte klart tagit ställning och fördömt Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Många länder är rädda att mista de investeringar som framför allt Kina använder sig av för att öka sitt globala inflytande, men som samtidigt för många länder innebär resurser med betydligt mindre villkor än de medel som bland annat EU använder för bistånd. EU skulle med andra ord även politiskt ha mycket att vinna på en ny samarbetsstrategi, byggd på tanken om jämlika förhållanden och partnerskap och på en vilja att nå Agenda 2030-målen.

Men för att skapa ett ambitiösare samarbete globalt behövs det politisk vilja och uppmärksamhet för hur dåligt läget ser ut för tillfället, både för människorna och miljön. Det behövs även en stark känsla av kollektivt ansvar, en förståelse för hur starkt sammankopplade vi alla är och hur svält och oroligheter på andra kontinenter också påverkar oss här. Fokus i Europa är av förklarliga skäl för tillfället väldigt starkt på den egna kontinenten, på grund av kriget, den stigande inflationen och de utmaningar för den sociala rättvisan som inflationen för med sig. Men vi som invånare i en del av världen som inte bara är rikast utan historiskt sett använt mest naturresurser och orsakat mest klimatutsläpp, har ett ansvar som vi helt enkelt inte kan frånsäga oss.

ANDRA LÄSER