Tre kvinnoröster ur pandemins tidevarv

Kärlek och sorg är motpoler på Angel Olsens, Sharon Van Ettens och Mary Gauthiers nya skivor, som rör sig i gränsmarkerna mellan americana, indierock och country. Tre starka kvinnoröster som uttrycker både personliga och globala känslolägen.

I oktober i fjol uppträdde Angel Olsen på en festival i San Francisco.

Skivor

AMERICANA
Angel Olsen: Big Time (Jagjaguwar)
Sharon Van Etten: We’ve Been Going About This All Wrong (Jagjaguwar)
Mary Gauthier: Dark Enough to See the Stars (Thirty Tigers)
Angel Olsen har under en lång period varit hektiskt sysselsatt. Sedan 2019 har hon gett ut ett studioalbum i året, och inför nu aktuella Big Time fick hon dessutom hantera en del metamorfoser inom privatsfären.
I samband med en ny kärleksrelation kom hon som 34-åring ut som queer, och informerade då också sina föräldrar. ”Det finns situationer då du känner dig som en femåring, hur klok och vuxen du än trott att du är”, har hon efteråt kommenterat.
Glädjen inför den nya kärleken och lättnaden efter att ha trätt fram som den hon var blandades med en stor sorg, då bägge hennes föräldrar kort därefter avled inom loppet av en månad. Några veckor senare gick hon i varje fall in i studion och spelade in det nya albumet, och om hon på sina föregående utgåvor experimenterat med tillspetsad dramatik och mörka syntlandskap är alla sådana effekter nu borta. Istället får Drew Ericsons finstämt känsliga klaviaturer en viktig roll i ljudbilden, så att man ibland till och med kan få en del Carole King-vibbar.
Så uppnår Olsen en ny lätthet i sitt musikaliska uttryck, en värme och frihet från tidigare manér, och hon förmedlar också texterna naket med sin naturliga röst. Kärlek och sorg förenas i en paradoxal symbios och växelverkan, och hon verkar avslappnad men samtidigt oerhört fokuserad.
Om hennes elegiska stämningar tidigare ofta präglats av stora gester och sönderslitande desperation är det nu i första hand avklarning och harmoni som gäller, samtidigt som hon tagit ett steg bort från indierocken och sökt sig in mot americanans och countryns landskap. Big Time är hennes mest berörande album så här långt, med en musik som känns helt tidlös.

Ett kollektivt trauma

För ett par år sedan stod Sharon Van Etten i beråd att inleda ett nytt skede i sitt liv. Hon och hennes familj hade flyttat till Los Angeles efter femton år i New York, men just när hon skulle börja orientera sig i den nya hemstaden slog pandemin till och det mesta stängdes ner.
Så ett nytt livsskede blev det, men inte något sådant som hon tänkt sig. Istället för att upptäcka nya yttre miljöer fick hon gott om tid att gå in i sig själv och transformera sina tankar och känslor, sitt ifrågasättande av den egna jagbilden, till musik.
Sharon Van Ettens låtar handlar bland annat om moderskap, oro och längtan.
De tio sångerna på hennes sjätte album We´ve Been Going About This All Wrong handlar om moderskap, oro, längtan och kärlek, men inramningen är det kollektiva trauma som pandemin innebar. Musikaliskt rör hon sig mellan det avskalade och det storslagna, och kanske hade skivan känts splittrad ifall den inte tematiskt haft en klar röd tråd.
Van Etten har mot sin vana heller inte släppt några förhandssinglar, eftersom hon velat lägga en betoning på själva albumformatet och på att låtarna ska avlyssnas i obruten följd. Bäst fungerar då de mer nedtonade, melodiska balladerna, med hennes intensivt levande röst långt framme i ljudbilden.
Den intima Darkish är en liten pärla, men däremellan händer det också att Daniel Knowles produktion blir onödigt uppblåst med syntväggar och stråkar i en sådan mängd att låtens själ riskerar att drunkna. Men det hörs ändå, som alltid då Van Etten sjunger, att hon menar allvar med varje ord.

Country med mörker och ljus

Mary Gauthier strävar på sitt nya album Dark Enough to See the Stars snarare än efter förnyelse efter att förfina sitt låtskrivande ytterligare. I ljudbilden har orgeln fått en allt viktigare roll, och såväl inledande Fall Apart World som avslutande Truckers and Troubadours bär på starka Dylanklanger.
Också Gauthier låter coronapandemin färga en del stämningar, men här finns också hänvisningar till kärlekens kraft. Och rent musikaliskt utgår hon från en stabil countrybotten, snarare åt alt- än Nashvillehållet.
På Mary Gauthiers album har orgeln en framträdande roll.
I Thank God for You tar hon in gospeltraditionen, också om Gud inte direkt hyllas utan bara mer prosaiskt avtackas för att hon inte behöver vakna ensam om morgnarna. Och i den melankoliska balladen How Could You Be Gone minns hon vänner som avlidit i pandemin, en av dem var också hennes gamla inspirationskälla John Pride.
Gauthiers småhesa röst är i sig inte exceptionell, men det hon förlorar i kraft vinner hon i intimitet. Och skivans titel är direkt tagen från Martin Luther Kings sista tal, som han höll i Memphis bara ett par timmar innan han sköts till döds.

ANDRA LÄSER