I september 2021 hände någonting historiskt, som kommer att påverka den samiska befolkningen för en lång tid. Nationalmuseet i Finland repatrierade den samiska samlingen tillbaka till Sápmi. Över 2 200 samiska föremål, som samlats in sedan 1800-talet, har nu återvänt till samemuseet Siida. Föremålen har samlats in från hela finska Sápmi, och en betydlig andel av dem tillhör skoltsamerna.
Repatriering är en process för återbördande av föremål eller kvarlevor till deras ursprungliga platser eller härkomstort. Det kan ses som försoningsarbete, att göra upp med ett smärtsamt förflutet. Nationalmuseets repatriering av samiska föremål är otroligt signifikant av många skäl. För det första är det en ovanligt stor mängd föremål att repatriera på en gång. För det andra krävdes det ett skilt beslut av regeringen att kunna fastställa processen, eftersom samlingen i stort sett var statens egendom. För det tredje visar repatrieringen att tiderna verkligen har ändrats, ens lite.
Då vi talar om repatriering är det viktigt att förstå att det i grund och botten handlar om makt. Den som har föremål från en annan kultur har makten att uppställa föremålen och visa en viss bild, berätta en viss historia om det folket. De har makten att både bilda och främja stereotypier och de har makten att neka folket från att undersöka föremål som tillhör deras egen kultur. Varje hantverkare vet att föremål berättar historier om sig själv och om kulturen de härstammar från. Då en samisk hantverkare ser ett gammalt samiskt föremål kan man läsa hurdant material som har använts, hurdan teknik som har funnits, huruvida föremålet har blivit använt och vad som är likadant eller annorlunda jämfört med dagens föremål. Dessutom ger mönstren och symbolerna en till nivå, man kan se varifrån föremålet kommit och kanske till och med vem har tillverkat det. Men då föremålet ligger i sådana händer som inte kan läsa dessa märken, dessa historier håller föremålet tyst i vitrinen. Man har makten att tysta ner en kultur, och utrota kunskapen att kunna läsa föremålen.