Hoppas att lärarstrejken verkligen blir av

På tisdagen deltog jag i lärardemonstrationen på Senatstorget. Där stod jag i snöyran och lyssnade på politiker efter politiker slänga ur sig meningslösa ord. Anders Adlercreutz menade att han vet hur det är att jobba som lärare eftersom hans barn gått i skola och Kike Elomaa hade i sin tur jobbat inom småbarnspedagogiken i två år för hundra år sedan. De har med andra ord stenkoll på vår vardag.

Många talade om hur lönerna behöver höjas – och visst, för att göra branschen lockande och kunna fortsätta skryta med den fantastiska skolan i Finland bör lönerna höjas. Det är inte helt rimligt att kräva högre högskoleexamen för ett arbete som ger en medellön på cirka 3 500 euro (för ämneslärare). Samtidigt är vi många som tycker att lönen i sig inte är problemet, utan arbetsbördan.

Utifrån sett kan läraryrket te sig vara drömmen: man slutar klockan 15 varje dag, jobbar inte veckoslut och får njuta av det där avundsvärt långa sommarlovet. Sanningen är ju ändå att vi sällan, om någonsin, verkligen slutar arbeta då dagens undervisning är avklarad. Anteckningar ska föras in i Wilma och morgondagens lektioner planeras. Veckosluten sitter vi och rättar prov eller uppsatser och när man räknar med all denna (obetalda) övertid blir det faktiskt inte så mycket kvar av det där fantastiskt långa sommarlovet. Allt gör man för elevernas skull, för deras rätt till god undervisning.

Tacken man får är oftast i nivå med en symbolisk ros – om ens det. För det massiva extraarbete som gjorts av lärarna under coronapandemin tilldelades den finlandssvenska lärarkåren ett pris av Kulturfonden på 30 000 euro. Som tack för vårt ”outtröttliga engagemang” fördelades alltså denna summa på samtliga finlandssvenska lärare inom den grundläggande utbildningen och andra stadiet. I praktiken fick jag en snitsig vattenflaska med texten ”Real heroes teach children”. Tack för den – bättre än sjukskötarnas klockan 18-applåder i varje fall.

Vad jag hellre hade fått är lite mindre undervisningsgrupper. Som modersmålslärare i högklasserna har jag undervisat sex grupper med 20 elever per klass, varav allt fler är i behov av specialundervisning. Varken min ork eller speciallärarnas resurser räcker till där. Något som också spelar in är det byråkratiska arbete som följer varje elev – vare sig det är stödtimmar, beröm, försittningar eller provresultat. Denna dokumentering äter upp både tid och resurser.

I gymnasiet är läget inte bättre. Kurserna kan ha över 30 studerande och i och med den förlängda läroplikten och nya läroplanen kryper det större behovet av stödundervisning upp även hit. Hade jag fått bestämma skulle de miljoner som nu läggs på den förlängda läroplikten i stället ha lagts på ökade resurser i grundskolan. Men nu fick jag ju inte bestämma, utan får bara leva med konsekvenserna.

Främst gick jag hem från demonstrationen med genomfrusna ben samt en ganska trött och uppgiven känsla. Visst kändes det fint att vi var många som samlats trots det asiga vädret. Samtidigt kan jag ändå inte annat än känna att vi var alltför få på plats och att inget ändå kommer att ändras. Att politiker och beslutsfattare fortfarande inte lyssnar, utan tror lärare lever på iver och engagemang. Och att vi lärare, dessvärre, låter dem fortsätta tro det.

Jag börjar allt mer hoppas att lärarstrejken verkligen blir av och att vi lärare då förstår att lägga vår mån om våra elevers och studerandes bästa åt sidan. I stället är det vårt eget bästa vi måste fokusera på nu – för i slutändan gagnar utbrända och oengagerade lärare ingen. Vi måste kräva förändring!