Konsertrecension: En pianots sensible poet som fann det stora i det lilla

Det måste erkännas att den sena programändringen visavi Daniil Trifonovs festspelsrecital kändes som en lätt besvikelse. Det någorlunda innovativa programmet med Schumanns C-durfantasi och Mozarts c-mollfantasi, Ravels Gaspard de la nuit och Skrjabins femte sonat, fick nu av någon anledning ge plats för Karol Szymanowskis och Brahms tredje sonater.

Det enda verket som hängde kvar var Tjajkovskijs Album för barn op. 39 och tur var väl det. Det är en oemotståndligt charmig helhet om 24 kortkorta stycken, ett slags ”hommage à Schumann”, och igen en gång fick vi bevisat att de verkligt stora mästarna förmår uttrycka sig fullödigt även i det minimala formatet och med de enklaste av medel.

Liksom att de verkligt stora musikerna förmår tolka de till synes simplaste stycken på ett sätt som övertygar oss om att de verkligen är de mästerverk vi hela tiden anat. Trifonovs sätt att gestalta de tjajkovskijska ögonblicksimpressionerna var mäkta övertygande vad såväl frasering och nyansering som emotionell inlevelse beträffar. Varje minsta gest kändes meningsfull och varje melodisk och rytmisk åtbörd levde och vibrerade.

Om Schumanns ande svävade över Tjajkovskijs barnstycken kan Skrjabins ande utan överdrift sägas ha befruktat Szymanowskis extremt krävande tredje sonat (1916). En lika durations- som texturmässigt kompakt skapelse, som man förvisso gärna för en gångs skull upplevde live och vars samtliga tekniska utmaningar Trifonov lekande lätt redde ut samtidigt som han hade full kontroll över den inte helt självklara dramaturgin.

En texturmässig kompakthet kännetecknar, liksom så många av Brahms ungdomsverk, även den dramatiska tredje pianosonaten, men det bekymrade inte Trifonov som vid behov har avsevärda mängder kraft i nyporna, samtidigt som han i grund och botten är en lyriker. En pianots sensible poet med en anslagspalett som få, som låter saker och ting ta den plats och tid de behöver; så inte minst i Brahmssonatens skönt rofyllt utformade Andante.

Den med rätta hyllade Trifonov förefaller överlag vara i det närmaste kliniskt befriad från samtliga överdrifter vad såväl tolkningsmässiga som yttre åthävor anbelangar. Han ger ett för sina dryga trettio år förvånansvärt vist intryck och med tanke på att många tolkningar ännu kommer att växa och mogna kan vi med största sannolikhet se fram emot åtskilliga decennier av pianokonst på allra högsta nivå.