Ett paradigmskifte med mera delaktighet och samarbete på daghemmen

I Danmark får även de minsta daghemsbarnen klättra i trappor och sitta på normalhöga bord – och röra sig i köket. Lika långt har man inte kommit i Finland när det gäller barnens delaktighet, men de nya grunderna för småbarnspedagogiken, som poängterar att barnet står i centrum, öppnar nya möjligheter till detta från och med hösten.

InsändareBettina Brantberg
13.05.2017 05:50
I oktober 2016 fastställdes de nya grunderna för småbarnspedagogik av Utbildningsstyrelsen och det är ett bindande styrdokument som ska implementeras från augusti 2017. Det nya styrdokumentet betonar starkt vikten av att bygga upp en verksamhetskultur som stöder såväl barns delaktighet som samarbete med vårdnadshavarna. Det är barnet som står i centrum och verksamheten ska utgå från barnet. Detta kan förefalla självklart och tolkas som något vi inom den finländska dagvården länge gjort.
Forskning visar dock att vi i Finland inte är färdiga när det gäller barns delaktighet. Även om vi kommit en bit på väg tenderar tanken om delaktighet att komma till uttryck endast i samband med lekaktiviteter. Det betyder att barnen får välja aktivitet.
Vi har, som utbildningsarrangörer, haft förmånen att tillsammans med bland annat daghemsföreståndare, barnträdgårdslärare och barnkulturarbetare från Svenskfinland besöka olika kommunala och privata daghem i Köpenhamn. Under studieresan kunde vi observera hur långt man i de danska daghemmen lyckats förverkliga många av de värden – däribland barns delaktighet – som den nya planen lyfter upp.
Det var iögonfallande att se och uppleva hur en barnsyn som genomsyras av respekt för barnet och familjen påverkade hela stämningen på många av de daghem vi besökte. Dagvårdens samhällsuppdrag togs på allvar. Det man gör på daghemmen har betydelse inte bara för barnet och familjen utan för hela samhällsutvecklingen. Vi mötte många engagerade och närvarande pedagoger som litade på barnets förmåga och såg styrkan hos varje individ och grupp.
Pedagogerna såg sig inte som övervakare utan snarare som medforskare i barnens utforskande. Trots att enheterna var mycket olika såg vi aldrig de vuxna stå och övervaka en barngrupp. Barnen begränsades inte genom förmaningar, tvärtom uppmuntrades barnen att ta för sig av den omgivande miljön genom att klättra i träd, kliva i trappor och upp på stolar och bord. Vi såg ettåringar ivrigt kravla sig upp för långa trappor och sitta uppe på normalhöga bord. Budskapet var att livet inte är farligt utan något vi, tillsammans med andra, behöver ta för oss av och upptäcka. Att falla, stöta sig och bli tröstad var en naturlig del av verksamheten.
Barnen fick oftast röra sig fritt i daghemmets olika utrymmen, inklusive köket. På detta sätt kunde barnen själv reglera till exempel nivån av ljud de utsattes för. Om några barn ville leka, rita eller prata i fred kunde de röra sig fritt i sitt hus och hitta ett ställe i en korridor eller tambur att slå sig ner på utan att meddela och fråga lov av en vuxen. Daghemmen var barnens och det var deras behov som styrde verksamheten. Det viktiga var inte en tillrättalagd och polerad yta. Snarare kunde det vara ganska slitna utrymmen, men i fokus låg de varma och tillitsfulla relationerna mellan barnen, personalen och föräldrarna.
Föräldrar, vårdnadshavare, mor- och farföräldrar togs aktivt med i verksamheten. Man betonade att det handlar om partnerskap. På ett daghem berättade föreståndaren att första gången föräldrarna kommer på besök tas de emot och får kaffe serverat, men följande gång förväntas de själva koka sitt kaffe. Personalrummet på det daghemmet kallades lounge och var öppet för alla.
Den tillit till barnens kompetens och kapacitet och den avslappnade attityden som personalen visade i det dagliga arbetet avspeglar daghemsföreståndarnas tillit till personalens kompetens och förmåga att avgöra vad som är bäst för barnen. Det förekom till och med en del ”civil olydnad” bland daghemmen. Alla nymodigheter köps inte automatiskt, utan måste anpassas till den egna verksamhetskulturen – där barnet alltid kommer först. Vi såg ganska tydligt att människor, små som stora, som får ansvar vanligen tar det.
Vi anser att frågor kring delaktighet och samarbete skall löpa genom hela verksamhetskulturen på daghemmen. Också i Finland har vi många engagerade och närvarande pedagoger som nu kan finna stöd i den nya planen. För att hela personalen skall kunna omfatta detta är det viktigt att utbildningsarrangörerna samarbetar med dagvårdsenheterna på nya konstruktiva sätt och att utbildningsarrangörerna i ännu större utsträckning än i dag bereds möjlighet att tillsammans diskutera och synliggöra de olika professionernas möjligheter att skapa en kvalitativt god småbarnspedagogisk verksamhet. De professioner som skall jobba ihop i team inom daghemmen, det vill säga närvårdare, pedagogie kandidater och socionomer, behöver få lära känna varandras områden och se varandras styrkor redan under utbildningen.
Vi hävdar därför vikten av att alla som utbildar professionella inom det småbarnspedagogiska området tillsammans jobbar för tillit och respekt för barnet samt för att stöda varandras professionalitet så att den blir synlig i utbildningen och verksamheten. Delaktighet, respekt, samarbete och mångfald prioriteras i de nya grunderna och vi vill arbeta för att det genomsyrar all verksamhet som har med småbarnpedagogik att göra.
Jenny Calenius
är yrkeslärare för närvårdare (inom området vård och fostran för barn och unga) vid Yrkesinstitutet Prakticum
Jan-Erik Mansikka
är universitetslektor vid barnträdgårdslärarutbildningen vid Helsingfors universitet
Ann-Katrin Svensson
är professor i pedagogik med inriktning mot tidigt lärande vid Åbo Akademi

ANDRA LÄSER