Egentligen höll de på med något helt annat. Författarna Anton Monti och Pontus Purokuru skrev ett verk om medborgaraktivism under de senaste decennierna, och insåg att det inte fanns en sammanfattning av 60-talets radikalism, trots mängden av nedtecknade skildringar.
De började rota och slå ihop trådar. Bland annat fick de tillgång till anteckningar som en av de centrala radikala intellektuella, Antti Kuusi, skrivit ned från sina samtal med sin far, Pekka Kuusi, riksdagsledamot i SDP och senare minister. Bland annat hade de redan då samtalat om president Urho Kekkonens dåliga hälsa, och en maktkamp om vem som skulle bli hans efterföljare.
De direkta kontakterna mellan etablerad politik och utomparlamentarisk aktivism – ett särdrag för det lilla Finland – intresserade skribenterna särskilt.
Den här veckan utkommer 1968 – ett försök att dra ihop vad som hände och varför. Den 25 november är det 50 år sedan ockupationen av Gamla studenthuset 1968.
– Det har funnits en efterhandskonstruktion av 1960-talets studentradikalism som enbart naivt och idealistiskt, kulturcentrerat och hippieaktigt. Men det fanns också väldigt radikala politiska aktivister, med en bild av vad de ville. De stora motsättningarna har man kanske velat sudda ut i efterhand genom att se lättsamt på det, säger Monti.
Kravaller blossade upp under decenniet, också konfliktsökande, provokation och sammandrabbningar med polisen där otaliga skadats. När protestsommaren 1968 inleddes väckte utvecklingen en oro för eskalerat våld hos statsledningen. Statsminister Mauno Koivisto, som haft kontakter till personer inom rörelserna och varit uppdaterad, drog då en gräns i ett uppmärksammat tal där han jämförde anarkismen med "det övergödda samhällets luftbesvär".
– Tidigare hade han varit mer förstående, men då ville han klargöra var gränsen går i Finland, säger Monti som bedömer att studentrevolterna i Paris hade gjort Koivisto mer orolig.
På höstkanten kom en ny vändning, och den kom utifrån. Sovjet och Warszawapakten invaderade Prag den 21 augusti för att kväsa Pragvårens krav på reformer och liberalisering.
Ungdomsvåg efter kriget
Men hur började allting? Monti betonar att 60-talets rörelser var något som skedde simultant i många länder, i Västeuropa, i USA. Fredsrörelsen var internationell och i den startade också skeendena. Tidskrifter som representerade den nya vänstern, The New Left, började utkomma i flera länder i början av decenniet.
– Finland var inte någon avlägsen plats, som bara skulle ha suttit i Sovjetunionens famn, säger Monti.
Information spriddes snabbt. En händelse i världen fick på några timmar studenter ut på gatan med en omedelbarhet som inte längre präglar dagens organiserade demonstrationståg.
I alla länder fanns en gemensam nämnare – att 1947 var det år då den största åldersklassen föddes. Det fanns alltså en aldrig skådad mängd ungdomar, vars andel av samhället var stort. Universiteten fylldes och växte. Men det går inte att reducera själva idéerna till en ungdomsrörelse, säger Monti. Den intellektuella grunden såddes i tidskrifter av radikala författare som varit aktiva sedan 1920- och 1930-talen, sådana som låg på vänsterkanten men förhöll sig kritiskt till Sovjetunionen och imperialism i allmänhet.
I Finland blev händelserna koncentrerade till en kort, omvälvande tid.
– Urbaniseringen som på andra håll skett över flera decennier började senare och snabbare här. Det uppstod en folkvandring och omvälvning där småbrukarna, som tidigare varit en stor befolkningsgrupp, mer eller mindre försvann.
Därför var flera ämnen som de radikala rörelserna tog upp alldeles konkreta saker, säger Monti. Ideologier dryftades i tidskrifter, medan protestaktionerna hade något ärende som drevs: Bostadsbrist och bostadslöshet, fattigdom, vapenvägran, Vietnamkriget, kvinnofrågor eller protester mot Studentkårens etablissemang som då Gamla studenthuset stormades.
Kring de mer målmedvetna fanns naturligtvis också de som bara var ute för att ha roligt.
Utbytet mellan rörelserna, som fredsrörelsen De hundras kommitté, och partipolitiken ser Monti också som grunden till varför vänstern i allmänhet, och SDP i synnerhet, gick till valseger 1966 och SDP:s dominans började.
– Utbytet mellan radikala idéer och partifältet, via partiaktiva i snittytan, var mer direkt i Finland, säger han.
– SDP hade en förmåga att ta in de utomparlamentariska rörelsernas sakfrågor, snappa upp enskilda krav också om de var små, och föra dem vidare inom politiken. Saker som då tedde sig marginella kom in i det politiska systemet, när partiet hade unga politiker med direkta kontakter till rörelserna.
I slutet av 60-talet ändrades till exempel lagen om värnplikt så att man fick vapenvägra också av icke-religiösa skäl, och civiltjänstgöringen förkortades.
Finland skiljer sig från andra länder också i hur 60-talet tog slut – I Italien och Tyskland var det bara upptakten till väpnat politiskt våld på 1970-talet.
Anton Monti, som är finsk-italiensk och bodde i Rom 1969–1988, vet skillnaden: I Finland kom den antiauktoritära radikalismen närmast av sig. 1970-talet ses inte som en fortsättning på den, utan tvärtom som ett avbrott och en återgång till partipolitisk organisationsverksamhet, också bland de radikala minoritetskommunisterna, taistoiterna.
Anton Monti bodde i Rom under åren av politiskt våld och har skrivit om radikala rörelser i Finland. Här är han vid Eino Leino-statyn, mötesplats för gänget "Eikan pumppu" under 60-talet. Monti är gift med biträdande borgmästare Anni Sinnemäki (Gröna) och tillsammans har de sonen Rufus.
Ungdomsaktivism har ju den inbyggda realiteten att ingen är ung student i evighet. Personer byts ut. Det kommer en annan tid, en cyklisk rörelse.
Den radikala utomparlamentariska aktiviteten fortsatte därför inte lineärt till 70-talet, utan dyker upp i vågor under senare decennier. Koijärvi-rörelsen, miljöaktivismen på 1980-talet, antiglobalismen på 1990-talet, prekariatet på 2000-talet. Grenarna har också här vuxit in på partifältet, i De gröna, Vänsterförbundet.
Men vågor kommer också från högerkanten.
– Också invandringsfientliga, eller kritiska som de säger, utgör utomparlamentariska rörelser. De kan rentav spräcka ett parti som Sannfinländarna. Det är ett exempel på hur utomparlamentarisk rörelse funkar och det får man inte glömma bort, säger Monti.
– Stora omvälvningar kan vara framför oss, och det återstår att se vad de är, säger Monti som frågar sig om partipolitiken ens har möjlighet att hänga med längre i vad som är dagens marginella – men framtidens stora – radikala frågor.
– Allt har försnabbats. Så fort något nytt dyker upp blir det mainstream och snappas upp på en sekund i bolagens företagsvärderingar. Veganism och basinkomst har varit radikalt, nu testas basinkomsten och veganmat är stor business. Hänger politiken med? Om det tidigare hittades rutter till den traditionella politiken, vet vi inte om man hittar det i framtiden.
Kritiken mot den representativa demokratin har landat i Finland också mitt bland den etablerade eliten, som i Harry Harkimos bakgrundsrörelse Liike Nyt, som låter folk rösta på nätet om hur Harkimo ska rösta i riksdagen.
Monti drar paralleller till femstjärnerörelsen i Italien, som också är en plattform i den digitala eran.
– Man går med i partiet och får ett användarnamn och en lösenkod för att gå in och påverka på. Där är organisationen, säger Monti.
Ett stort frågetecken gäller ändå framtiden. Kommer det att finnas tillräckligt med unga som berättar vad som komma skall? Antalet ungdomar i ett samhälle har varit en gemensam nämnare i vågor av samhällsrörelser, också arabvåren.
– Så vi lever rätt dystra tider just nu. Det syns först om tjugo år vilken följd det har att nativiteten är rekordlåg. Det är en stor och intressant förändring.
Demonstrationer mot den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968.
1968 var ungdomarna rekordmånga, och när de marscherade mot Fabriksgatan för att protestera mot Pragockupationen hade reaktionen kommit direkt. De radikala rörelserna var antiauktoritära, och drog sig inte för Sovjetambassaden. "Imperialismen måste stoppas, oberoende av vilken riktning den kommer ifrån", sade en av de centrala gestalterna, "barrikadmagister" Pentti Järvinen.
Då hade både Mauno Koivisto och Paavo Lipponen redan hunnit kolla med Liisa Liimatainen, studenternas FN-förbunds generalsekrteterare, vad de tänkte göra. Officiellt hade Finland lagt upp sin neutralitetspolitik, men Koivisto oroade sig uppenbarligen både för upplopp och – i sitt stilla sinne – för att det inte skulle ske några protester alls. Koivisto gjorde alltså inte ansats att stoppa demonstranterna, utan uppmanade dem till försiktighet.
Efteråt har Lipponen skrivit i sin biografi: "Liisa och hennes trupper räddade Finlands rykte: Vi hade verkligen varit usla om ingen hade gått till Fabriksgatan och protesterat."
