Jag är en litterär sugfisk och tycker att Dubravka Ugrešić också borde få ett Nobelpris

Jag ringde till en väninna som talar kroatiska för att fråga hur man uttalar Dubravka Ugrešićs namn. "Du’bravka Ugréschitch", säger man. Orsaken till mitt yrvakna intresse var att namnet flimrat förbi i Nobelspekulationerna. Nu kan ni öva, också hon borde få något fint internationellt pris, det är hon värd. Hon föddes 1949 i Jugoslavien, studerade ryska och litteraturvetenskap vid universitet i Zagreb, flyttade till Amsterdam 1996, när den nya kroatiska nationalismen i och med Jugoslavienkriget utsett henne till hatobjekt på grund av hennes nationalismkritiska hållning. I början av 2000-talet utkom hennes essäistiska romaner/essäer Den ovillkorliga kapitulationens museum och Smärtans ministerium i översättningar till svenska och många andra språk.

2009 recenserade jag hennes roman Baba Jaga la ett ägg (Bonniers, översatt av Djordje Žarković), en rolig och gripande intelligent roman om tre intellektuella gamla kvinnor som går på spa, tänker på sina liv och analyserar den åldrande kvinnan upphöjd till myt, svårtydd och hotfull. En irrationell skräckvarelse med dimensioner som ingen uppräkning av manlig respektive kvinnlig skadegörelse i verkligheten kan rå på – Baba Jaga, den ryska folksagans antropomorfa skräckvarelse, häxa, käring, mamma, Moder Jord och dödsgudinna.

I fjol utkom så Räven, igen essä och fiktion samtidigt (Bonniers Panache, övers. Djordje Žarković). En kroatisk författare i exil reser mellan bokmässor och litteraturfestivaler, som "ekonomiklassförfattare": "Min bransch är uppdelad i ekonomiklass och affärsklass, beroende på författarnas medieexponering och deras förskott. Det stora flertalet sitter i ekonomiklass, en försumbar minoritet i affärsklass." Jämför med Rachel Cusks upplevelser i Konturer/Transit/Kudos, men Ugrešić har en politisk twist på sin erfarenhet – före detta landsmän, kroaterna som dyker upp i hennes publik på olika håll i Europa för att berätta hur illa de tycker om henne.