Hägrar en ekonomisk ättestupa på ålderns höst, trots välfärdslöftet?

Finland är ett snabbt åldrande samhälle med universalistisk välfärdsprincip. Alla människor ska behandlas lika, oavsett finansiell bakgrund. Realiteterna frontalkrockar med idealen. Ska vi behöva frukta för vad som händer då vi blir gamla och sjuka, eller då pengarna tar slut? Vilka arrangemang känns skäliga?

I Norden är det socialt accepterat att skicka äldre familjemedlemmar till "ett hem". Problemen inom äldrevården förekommer på både den privata och offentliga sidan, på äldreboenden såväl som i hemvården. I andra kulturer är den förhärskande inställningen att äldre ska vårdas hemma, av familjen. Tyskarna tyr sig inte sällan till underbetalda utländska vårdare som står till förfogande i hemmet, dygnet runt.

I lyckligt lottade kretsar sneglar många på privata vårdhem. Men vad sker ifall man råkar överträffa sin förväntade livslängd med råge och besparingarna sinar? Snudd på orimliga konsekvenser kunde vi läsa om i HBL 6.6, där anhöriga tvingades skjuta till med pengar och starta en påstridig kamp för att deras 105-åriga släkting inte skulle vräkas. Välfärdsstaten ska inte vara ett lotteri som ens i undantagsfall tär på folks integritet, värdighet och självbestämmande.