Den finlandssvenska kulturdebatten borde bli farligare

Jonas Forsbacka tipsar om intressant och farlig populärkultur, och vill att Svenskfinland ska ta efter.

Serietecknaren Mats Jonsson har i höst gett ut boken När vi var samer, men drog (ofrivilligt) i gång en kulturdebatt efter en DN-intervju som rubricerades ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”.
När jag gick i psykodynamisk terapi och försökte berätta om saker som ger mig ångest hände det ibland att min terapeut frågade: "Känns det farligt?" Och inte sällan kändes ångesten faktiskt farlig, ibland rentav skrämmande. Jag tror att både jag och terapeuten tänkte att det finns något viktigt och sant i ångest som känns farlig, som knappt går att prata om.
Jag tänkte på frågan – “Känns det farligt?” – när jag tittade på Paolo Sorrentinos italienska, för övrigt sevärda, dramafilm The Hand of God (Netflix, 2021). Filmen bygger redan från början upp en nervkittlande undran: Kommer den unge Fabietto att ligga med sin moster Patrizia? Svaret på frågan: Ja, det hela kändes farligt att titta på.
Jag tänkte också på detta när jag nyligen läste den svenska serietecknaren Mats Jonssons hybrid mellan fackbok och skönlitterärt seriealbum När vi var samer (Galago, 2021). I boken bestämmer sig Jonsson för att undersöka sin samiska identitet och sin släkts historia, men märker snabbt att det inte alls är enkelt. Hans skogssamiska rötter finns nämligen knappt kvar.
I augusti när Jonsson blev intervjuad i Dagens Nyheter om arbetet med boken lyder rubriken: ”Jag blev folkilsk av att bo i Stockholm”. I boken skildrar han hur han väljer att flytta med sin familj från hipstriga Midsommarkransen i Stockholm tillbaka till sina rötter i den lilla byn Sandslån, i Kramfors kommun i Västernorrland.
Intervjun gör att en så kallad kulturdebatt om Stockholm tar fart. DN:s kulturchef Björn Wiman skrev, Alex Schulman skrev, Kristofer Ahlström skrev, Erik Helmerson skrev, Elsa Westerstad skrev … men inte om samernas historia, utan om Jonssons ilska mot huvudstaden.
“Kultur och språk utplånades genom en medveten politik. Folk tvångsförflyttades, och vi ättlingar har inte ens vetat om att det har skett. Och så väljer de att diskutera den stockholmska medelklassens livsleda?” tecknade Mats Jonsson i en kommentar i oktober när debatten har lagt sig.
Det är pinsamt – ja, ångestfyllt – men jag märker det också hos mig själv: i en bok på över 300 sidor om samisk historia läser jag inte som ivrigast när jag lär mig om de historiska skillnaderna mellan fjällsamer och skogssamer eller i avsnitten om den svenska statens rasistiska politik. För mest brännande känns det när seriefiguren Mats Jonsson i nutid reflekterar över hur lite – så gott som ingenting – han vet om sin identitet och historia.
Jag är inte bättre än någon annan. Samtidigt gör just det att läsupplevelsen också känns sann: jag känner mig smutsig när jag tillåter mig själv att hänge mig åt det jag tycker är mest intressant, trots att det är allt annat än snyggt.
I en av de hetaste svenska poddarna just nu, Sorry, allt gick åt helvete, bestämmer sig radioentreprenören Fredrik Söderholm och skådespelaren Ola Rapace för att gå till botten med varför de inte lyckas få några relationer att funka, och varför de börjat missbruka droger. Enligt säljtexten består podden av tolv "smärtsamt utelämnande och brutalt ärliga avsnitt”. Redan efter att ha hört de tre första kan jag konstatera att det inte bara är en klickig reklamtext.
I podden åker Söderholm ut och träffar sin pappa för första gången, han som lämnade honom när han fortfarande låg i mammas mage. I det andra avsnittet berättar Rapace om hur har körde bil på fyllan, med sitt barn i baksätet.
Under den senaste tiden har det diskuterats kulturjournalistik i HBL och Svenskfinland. Det är inte så att jag tror att man inom kulturjournalistiken eller konsten endast kan komma åt det sanna och viktiga genom det farliga. Mitt förslag är inte att vi ska börja ägna oss åt "Stockholmsdebatt". Men ett av den amerikanska journalist- och radiogurun Valerie Gellers mest kända motton är: "Var aldrig tråkig!"
Jag tror att vi kan bli farligare i Svenskfinland, om inget annat för att det är så himla underhållande.
Fotnot: Mats Jonssons bok När vi var samer recenseras av Tove Djupsjöbacka på sidan 28 i dagens tidning. Recensionen hittar du också här .
ANDRA LÄSER