Skogsfinnarna återtar sin stolthet

Det har gått ungefär 386 år sedan skogsfinnarna kom till Norge. Ända fram till 1970-talet undertryckte de allra flesta både medvetet och omedvetet sitt finska ursprung. Men i dag är det inte längre fult att vara finne.

HISTORISKT. De här barnen och ungdomarna var med i pjäsen om skogsfinnarnas historia. Längst bak: Ingeborg Hottvedt Broløkken, Jens-Erik Høyby och Iver Hottvedt. Mitten (sitter i ladan): Veslemøy Smedstad, Erik Gullikstad och Asgjerd Elene Oltedal Markussen. Längst fram: Kirsten Anine Holgersmoen Fransson, Carina Isabell Johannessen, Iselin Smedstad, Mathilde Sofie Indstrand och Inkeri Nor Langbråten.
Sofia Holmlund
14.08.2016 06:15
Ödsliga långa vägar löper genom tjock gran- och tallskog och förbi stilla sjöar och myrar där den vita tuvullen sticker upp som bomullstussar. Det kuperade landskapet som passerar är så vackert att det nästan gör ont.
När skylten "Republikken Finnskogen" dyker upp är man framme i hjärtat av finskheten: den lilla orten Svullrya.
Vi träffar män och kvinnor som talar långsamt och eftertänksamt. Är det månne ett finskt drag? Eller är det den lugna lunken som finns på alla små orter i Norge?
Det är ovanligt mycket folk i Svullrya under vårt besök. Varje år mitt på sommaren samlas man och firar sitt finska arv på Finnskogsdagarna. Uppe på Finnetunet som är fullt av gamla finska kulturbyggnader bildas det en klunga runt männen som brygger hembränt. En liten kåsa med smakprov på den brännande 75-procentiga klara drycken går laget runt.
Man funderar på sina finska rötter. Och visst, efter lite betänketid så kommer det några förslag på finska förnamn.
Aino är någons dama (kvinna), och så finns det ju Eino, Sinikka, Jussi och Erkki.
Att ha ett finskt efternamn däremot är en raritet. Norge tvingade en gång finnarna att byta namn. I Norge använde man inte permanenta släktnamn som i Finland. I stället praktiserade man patronymikon, det vill säga en namnstruktur där man bildar efternamnet av pappans förnamn. Så en Heikki Orainen registrerades som Henrik Henriksen och en Anne Käiväränen blev till Anne Sigvartsdatter och så vidare.

Finskast i Finnskogen

Vi sätter oss i en tjärad eka och ror ut på älven vid Finnetunet tillsammans med Bjørn Waalberg. För dagen är han klädd som en jägare från 1600-talet. Han kunde vara en figur i en av Akseli Gallen-Kallelas nationalromantiska målningar.
– Jag känner mig lite finsk hela tiden. Hemma har vi vedeldad bastu och rökstuga. Mamma kan en del ord på finska, gammelmorfar och -mormor talade däremot flytande finska, säger han.
RÖKBASTU. Audun Holm Torgersen, Karethe Hustad Hansen och Berit Hague sitter på laven i en traditionell rökbastu. Att bada rökbastu var en av många traditioner som finnarna förde med sig från Savolax. – Det fina med att bada bastu är att man först är alltför varm och sedan blir alltför kall efter doppet, säger Hustad Hansen.
Bjørn Waalberg har många gånger fått höra att han ser finsk ut. Sina finska rötter har han både på mödernet och på fädernet.
– Folk säger ofta till oss att vi borde ta tillbaka namnet Mullikka. Men det blir ju lite att ordna med då man ska ha nytt bank- och körkort.
FINNSKOGING. Även om den finska minoriteten officiellt kallar sig för skogsfinnar är det inte alla som uppskattar ordet. Bjørn Waalberg upplever att det är en senare konstruktion. Han känner sig mera som en "finnskoging".
Ute i Finnskogen levde en gammalmodig dialekt av finska isolerat i 300 år. Hit började språkforskarna sedan vallfärda för att höra hur finskan i Savolax lät på 1600-talet. Men språket trängdes till slut helt ut. I den norska skolan var det förbjudet att tala finska vilket ledde till att föräldrarna slutade lära barnen finska.
Bjørn Waalberg minns gammelmormors bror Niittaho-Jussi, Finnskogens kanske mest legendariska karaktär. Niittaho-Jussi var en av de sista som talade flytande finska i Finnskogen och porträtteras i den norska filmen Finnskog og trollskap år 1956.
Man kan höra hur Niittaho-Jussis finska lät på en ljudupptagning som Institutet för de inhemska språken i Finland har på sin hemsida.

Mytisk dimma och trolsk skog

Säg Finnskogen till en norrman så tänker hen på mörka skogar insvepta i dimma, på övernaturliga ting och på smuggelrutter som går genom ensliga grusvägar i det glest befolkade området.
När savolaxarna kom till de obebodda skogarna runt sjön Røgden i den östliga delen av södra Norge på 1630-talet förde de med sig en schamankultur. Finnarna trodde att man kunde kommunicera med naturens krafter genom besvärjelser och symboler. Norrmännen förstod sig inte på det här och tolkade det som hednisk trolldom.
BORTGLÖMT. På den här gamla kartan över Finnskogen kan man läsa ortnamnet Lautasalmi. Officiella kartor har få finska ortnamn, det beror på att norska Kartverket alltid har valt den norska namnformen om en sådan funnits. Det här har bidragit till att förringa skogsfinnarnas språkliga närvaro i Finnskogen.
I dag försöker Birger Nesholen på Norsk Skogfinsk Museum förklara att norrmännen blandar ihop äpplen med päron. Magi och trolldom är inte samma sak, och det var inte trolldom som skogsfinnarna sysslade med.
– I Skandinavien är kunskapen om medeltidens häxprocesser och den trolldom som hänger ihop med den mycket större än kunskapen om de schamanistiska principerna om hur naturen är konstruerad. Därför placerar man den skogsfinska magin i samma fack som trolldom och uppfattar den som en negativ verksamhet, säger han.
Även om ingen längre öppet praktiserar magi i Finnskogen så finns symbolerna kvar. En dunkel stig leder in i tät skog. I slutet på stigen finns en övergiven lada: beviset på skogfinnarnas tro på magi. Ladans dörr svänger upp och vi tittar in i ett kompakt mörker. Vägledda av ljuset från en mobil famlar vi oss fram. När vi öppnar fönsterluckan ser vi att den är full av inristade pentagram. Det knakar i dörren bakom oss och vi hoppar till. Det känns lite kusligt att titta på de gamla inristade symbolerna. Men toppen på alla femuddiga stjärnor pekar uppåt, alltså är de tecken på god kraft.
MYSTIK. Pentagrammen har ristats in i den här fönsterluckan för att mota det onda. Magiska symboler är vanliga i Finnskogen.
Finnarna satte magiska lås på byggnader mot människor, väsen och krafter som hade onda avsikter. Man ville skydda det livsviktiga inne i byggnaderna. Så ristade man kanske in ett pentagram i en trösklada där man hade kornskörden man skulle leva av under vintern. Man kanske också satte en symbol på stallet där hästen fanns eller på rökbastun för att skydda barnen som sattes till världen där.
– Uppfattningen att Finnskogen är trolsk var vanligare förr, säger Berit Hague som vuxit upp en bit utanför Finnskogen.
Hon kommer fortfarande ihåg barndomens skogsarbetare som påstod att de sett huldran, en vacker svansprydd kvinna ur den norska folktron som sades locka män. Det ska också ha funnits personer i Finnskogen som med besvärjelser kunde stoppa en blödning.
– Jag har aldrig sett det i verkligheten, men jag har hört att det fanns en person i min familj som var synsk och som kunde hitta bortsprungna djur i skogen, säger Bjørn Waalberg.
– Visst känner jag i dag till personer som säger att de ser andra dimensioner. Det är något som är naturligt för dem, andra kallar det för trolskt och mystiskt. Men de här personerna berättar inte om det här i sammanhang där de skulle bli förlöjligade, säger Berit Hague.

Inte positivt att vara finsk

Audun Holm Torgersen representerar den unga generationen med rötter i Finnskogen. Han har levt hela sitt liv i Oslo, men återkommer varje sommar till Finnskogen där en del av släkten bor och där resten har sommarstugor. När släkten samlas till Finnskogsdagarna kan det vara så många som sjuttio personer på plats i stugorna samtidigt.
– Jag vet inte om det är just den här familjen, men jag känner ingen annan som har kontakt med sina sysslingar på samma sätt, försöker flickvännen Karethe Hustad Hansen beskriva den generösa stämningen på släktträffarna.
Vem du är och varifrån du kommer blir allt viktigare. Man kallar sig för skogsfinnar och döljer inte längre sin bakgrund.
– När jag var barn såg man på finnarna som dem som vandrat in och slagit sig ned utan tillstånd. Man talade om "finnar" och "baggar". Att vara en finne var en stämpel som betydde att man var sämre. Nu tar vi tillbaka våra rötter och är stolta. Vi bygger en identitet som stärks varje år, säger Berit Hague.
För Dag Raaberg som leder Norsk Skogsfinsk Museum i Svullrya tar det här identitetsbygget sig uttryck i att han uppförde en egen vedeldad bastu på gården för några år sedan. Det var först som 20-åring han lärde känna sin finska bakgrund när han började släktforska.
– Mina föräldrar talade aldrig om den skogsfinska kulturen. Det var inte positivt att vara finsk. Nu i efterhand ser vi att Finnskogsdagarna troligtvis betytt mycket för en revitalisering av kulturen. I dag försöker man med alla medel ta reda på om man har skogsfinska rötter.
VALKOINEN. – Det är inte så att jag tänker på att jag är finsk dagligen. Men jag identifierar mig med den skogsfinska kulturen. Helt finsk känner jag när jag är med i skådespelet varje sommar, något som jag gjort de senaste 20 åren, säger Dag Raaberg som har namnet Valkoinen i släkten.
Jan Myhrvold är också intresserad av släktforskning. Han engagerar sig mycket för en skogsfinsk förening som verkar på båda sidorna av gränsen, både i norska Solør och i svenska Värmland. Föreningen har tryckt upp T-tröjor med finska släktnamn. Följaktligen bär han i dag sin T-tröja med namnet Pentikäinen. Också han har funderat på att byta efternamn, men det har inte blivit av än.
– Skämtsamt brukar vi (i föreningen) säga att vi har medlemmar i två länder som tar hand om ett tredje lands kultur. Vi har haft rätt många diskussioner om vi ska övergå till modern stavning. Men vi följer det savolaxiska sättet att stava, så vi skriver till exempel släktnamnet Oinoinen och inte Oinonen.
SLÄKTEN KALLAR. Här fixerar Jan Myhrvold ett tryck med ett finskt efternamn på en T-tröja. Själv har han på sig en med släktnamnen Pentikäinen.

Finnar som invandrare

Även om skogsfinnarna blev utsatta för den norska statens assimilationspolitik och förlorade sitt språk är det flera traditioner som lever vidare. Att äta rätten motti, troligtvis helt okänd för de flesta utom dem från nordligaste Österbotten, är en av dem. I svenska Värmland kallar man det nävgröt, och den görs på mjöl av rostade havrekärnor och serveras med stekt fläsk, flott och lingonsylt.
Själva gröten smakar lite som en smulpaj utan tillbehör. Det svenska namnet kommer av att man åt gröten med händerna (nävarna). En stund efter den kulinariska upplevelsen är det nästan som om ögonlocken vill trilla ned. Efter en portion motti är man så mätt att man varken vill eller kan äta på länge.
Det var inte bara här, längs med gränsen mot Sverige, som skogsfinnarna slog sig ned. Det fanns till och med bosättningar nära Oslo, men där förnorskades finnarna och förlorade sin kultur rätt snabbt. Det är bara i Finnskogen som invånarna levde i stort antal och tillräckligt länge för att behålla sin identitet.
Finnskogsdagarna avslutas med det årliga och återkommande teaterstycket Spillet om Innvandrerne (spelet om invandrarna) där skogens folk berättar om sin mödosamma och stundvis mörka historia. På många ställen i pjäsen känner man igen den finska kulturen – allt från nakenscenen då man svalkar av sig i sjön efter bastun till karaktärer som går klädda i näverskor – och bär kontar, alltså en ryggsäck i näver.
Kort efter att savolaxarna kom till Norge kom de första anklagelserna: ni bränner upp värdefull skog och ni driver runt utan att betala skatt. På den tiden krävde svedjebruket stora mängder säsongsbetonad arbetskraft, som av norrmännen då blev kallade "lösfinnar" eller till och med landstrykare. Med avstamp i den senaste tidens flyktingkris där människor i nöd söker sig till de nordiska länderna så väljer de lokala skådespelarna i Innvandrerne att avsluta pjäsen med en känslosam scen där en duva släpps fri från en bur. Så här sammanfattar programbladet föreställningen:
"Gjennom innvandrerspillet viser vi att eksotisk innvandring kan bli till velsignelse for landet"
FINSK GÅRD. Rökstugor, alltså hus som saknade en vanlig skorsten, var något typiskt finskt som savolaxarna förde med sig till Norge. Röken lägger sig som ett täcke under innertaket och går ut genom en träkanal över yttertaket. Den här rökstugan bär namnet Mullikkala.
NÄVGRÖT. Den lokala delikatessen motti är en mättande rätt. Gröten kokas på skrädmjöl och serveras med stekt fläsk och lingonsylt.
EGEN FLAGGA. Varje år proklameras republiken Finnskogen, som har en egen flagga och regering. Det är ett slags protest med glimten i ögat mot kungadömet Norge. Årets statsminister Even Wiger visar här upp Finnskogsflaggan.

Skogsfinnar i Norge

Hur det kom sig att finnar från det avlägsna Savolax slog sig ner just i Norge beror på en räcka av händelser.
Man räknar med att de svedjebrukande savolaxarna började röra på sig mot Sverige från och med 1570.
I Finland började det bli trångt om saligheten när människorna blev fler och skogsmarken inte räckte till. Oroligheter mellan Sverige och Ryssland var också en bidragande orsak till flytten.
Då kom den dåvarande hertigens av Värmland (som sedan blev kung Karl IX) erbjudande om att flytta till de obebodda skogsområdena i Värmland utan att behöva betala skatt i några år väldigt lägligt.
Skogsfinnarna var väldigt mobila i drygt sextio år i mellersta Sverige innan en del av dem vandrade över gränsen till Norge.
En person som betytt mycket för skogsfinnarna är den finlandssvenska prästsonen Carl Axel Gottlund. Han skrev 1821 en omfattande dagbok om sina sex månader tillsammans med den finska minoriteten både på den svenska och norska sidan av gränsen. Gottlund hjälpte också många skogsfinnar återköpa sina släktgårdar.
I dag är det som kallas Finnskogen ett bälte på 25–30 kilometer som löper längs med gränsen till Sverige. Dit hör de östliga delarna av landskapet Solør i fylket Hedmark.
Det finns i dag över 300 finska släktnamn och mer än 1 000 finska ortnamn i Finnskogen.
Skogsfinnarna är officiellt en av fem nationella minoriteter i Norge.
De finskättade kvänerna i Nordnorge är en annan nationell minoritet som inte ska blandas ihop med skogsfinnarna.
Finnskogsdagarna (Finnskogdagene på norska) ordnas varje år under en helg i juli.

ANDRA LÄSER