Språket avskalat till ett minimum, eller ännu mindre

Mad House har pågått i Södervik sedan januari, med flera inhemska premiärer och många internationella gästspel. De sista två föreställningarna hade parats ihop med en kort paus emellan; en mycket lyckad lösning, eftersom belgiska Sarah van Lamsweerdes och svenska Alma Söderbergs verk på sätt och vis är varandras motsatser och på så sätt kompletterar varandra. van Lamsweerdes 80 Words handlar om språk och kommunikation, medan Söderbergs Nadita bygger på kropp och ljud bortom språket. Den första är intelligent medan den senare är absurt humoristisk.

80 Words är ett projekt om vad som händer när endast åttio ord återstår av språket. Vad kan man då uttrycka? Blir kommunikationen begränsad, eller tvärtom friare då det lämnas mera plats åt fantasi och tolkning? Med hjälp av tre diaprojektorer (så nostalgiskt ljudet från dem är!) visar van Lamsweerde – eller alltså Esther Mugambi som är den som står på scenen – de ord som finns kvar och hur de kan kombineras för att skapa nya ord och betydelser. Hon använder endast de åttio i vanligt (engelskt) tal mest förekommande orden, men snart tillkommer också gester och ansiktsuttryck i form av fotografier på henne själv och hennes samtalspartner person A. Betydelserna skiftar, det förmedlade buskapet djupnar. I en underfundig scen försöker hon sig också på Hamlets kända monolog i omskriven form.

Emedan projektet är välutvecklat och fascinerande som idé, och säkert kunde föras hur långt som helst, förblir det för mig ändå aningen avlägset och abstrakt.

Alma Söderbergs rörelse- och ljudperformance Nadita är däremot oemotståndlig. Nadita betyder ett litet ingenting på spanska, men verket på en knapp halvtimme är inte ingenting. Det är definitivt någonting, men vad det är, är omöjligt att definiera. Rörelse och ljud är likvärdiga och går inte att skilja åt. Söderberg skapar rytmiska gutturala trummande och smackande ljud i olika tonart, lite som en beatboxare men ändå inte – det här är något jag aldrig hört förut. Koreografin är ryckig och repetitiv, en tvångsmässig men ändå lekande lätt dans. Söderberg utforskar hela utrymmet och kommer även upp bland publiken, och hon använder ben och armar på ett oväntat och ofta komiskt sätt. Hela performancen igenom sitter jag med ett bredd leende, ofta skakande på huvudet åt det jag ser – vad är det hon gör egentligen? Oberoende av vad det är, är hon skicklig och tränad och hon uttrycker något helt eget.

van Lamsweerdes och Söderbergs väsenskilda verk var givande att se efter varandra, och bägge kvinnor framstår som personliga konstnärer med integritet och en klart egen vision. En fin avslutning på Mad House anno 2018.