Grisen i säcken blev hårdvaluta

Under pandemin har intresset för allting som kan betecknas som "digitalt" exploderat. Samtidigt har vårt kollektiva omdöme imploderat. I mars öppnade det anrika auktionshuset Christie’s dörren för kryptokonsten. Ett heldigitalt jättecollage bestående av 5 000 kitschiga Instagraminlägg såldes för 69,3 miljoner dollar. Det är det tredje dyraste konstverket som sålts av en nu levande konstnär. Strax hoppade Sotheby's och Damien Hirst på tåget. Den digitala guldruschen – efter kattguld – har spårat ur.

Länge bromsades digital konsthandel av faktumet att digitalt innehåll går att kopiera i oändlighet. Nu har någon fiffikus hittat på att "bekräfta" ägandeskap via digitala "äkthetsbevis" som bygger på samma blockkedjeteknik som kryptovalutor. I fallet Christie's betalade köparen 69 miljoner dollar för en så kallad NFT (non-fungible token, ordagrant: icke utbytbar pollett). Kryptokonsten lockar samma anonyma köpare som spekulerar i kryptovalutor. Strunt i att marknaden är oreglerad, eller att innehavet av en NFT inte ger några som helst legala rättigheter. Deltagarna är hursomhelst ute efter att vända upp och ner på konventioner.

Nyss sålde Twittergrundaren Jack Dorsey ett digitalt intyg för sin allra första tweet, fem banala ord: "just setting up my twttr", för 2,9 miljoner dollar. Kvittot består av metadata från inlägget och en "digital signatur" från dess skapare. Därtill har "originalet" av en gif-animerad katt som flyger med en regnbåge efter sig auktionerats ut för 580 000 dollar. Komikern John Cleese var inte sen med att göra sig lustig över serietidningsestetikens framfart: han auktionerar ut digitalt kludder föreställande Brooklyn Bridge.