"Släpp ingen bong över bron!"

Släpp ingen djävul över bron! ropar general Sandels åt en svagsint Sven Dufva som av misstag går till ensam attack mot ryssarna i den runebergska dikten. Goda men illa upplysta avsikter är också normen inom finländsk cannabispolitik. Häromveckan överlämnades ett medborgarinitiativ om att avkriminalisera användningen av cannabis, att låta vuxna använda, inneha och odla cannabis för eget, småskaligt bruk. Det skulle klämma åt svarthandeln, förebygga marginalisering och spara myndighetsresurser. För ett år sedan sköts ett liknande initiativ ner på momangen av moralpolisen. Inte heller den här gången vågar någon hoppas på en objektiv behandling.

Trots att cannabisbruk är kriminaliserat sedan 1966 har användningen fortsatt blossa upp. Enligt lagen är cirka var femte finländare i åldern 15–69 kriminell – de har ju någon gång testat på drogen. Även om det vore befängt att spilla polisens och rättssystemets resurser på att försöka bötfälla dessa 700 000 personer saknar nästan alla partier vett och mod att föra diskussionen framåt.

År 1971 myntade Richard Nixon den rafflande frasen War on Drugs, kriget mot droger, och utsåg psykoaktiva droger som "samhällets fiende nummer ett", Public Enemy Number One. Samma epitet användes flitigt av FBI på 1930-talet vid jakten på mafiosi som Al Capone och bankrånare som John Dillinger. Dessa förbudslagens och depressionens självskapade ryttare blev därmed antihjältar, vars eskapader medierna och allmänheten älskade att frossa i. Demonisering skapar populärkulturella ikoner. Detsamma gäller cannabis – sedlighetsförkunnarens perfekta fiende.