Lysande scenkonst i mörkret

I danscentret Zodiaks mörklagda sal går det först inte att urskilja några mänskliga ansikten, kroppar eller kön. Det enda man kan relatera till är en svart klump, en amöbalik varelse som ömsom sväller, ömsom torkar ihop i rummets mitt.

Och det är upprymmande att erbjudas en så jämlik ingång i ett verk. Ett mörker som man kan fylla med mening – kanske inte helt fritt, men nästan.

Scenkonstkollektivet Wauhaus fortsätter att tolka kända dansfilmstitlar och stöpa om dem till samtidsdans. De konstnärliga krafterna bakom gruppen är regissören Anni Klein, ljusdesignern och scenografen Samuli Laine, koreografen Jarkko Partanen samt ljuddesigner Heidi Soidinsalo och Jussi Matikainen.

Precis som i det föregående verket Dirty Dancing från 2014 går arbetsgruppen in för en ordagrann läsning av filmtiteln. Då kletade dansarna in sig i allehanda vätskor, nu bokstavligen blixtrar det på scenen. Strategin är inte bara kul, den undersöker och utmanar relationen mellan publik och scen, och lyckas med det svåra, att erbjuda publiken något som faktiskt känns nytt.

Utgångspunkten är enkel men snudd på genial. Att låta ett verk utspela sig i mörker bereder oändliga möjligheter – mörkret är trots allt i många avseenden outforskad mark.

Att beskriva händelseförloppet är svårt eftersom ord som "svart sopsäck" ger ett torftigt intryck och riskerar att förminska upplevelsen.

Men det som sker är verkligen häftigt: ett svart plastskynke börjar leva, påminner ibland om ett hav, ibland om en varelse. Skepnaden följer en högdramatisk kurva, blåser upp sig och fyller nästan varje kvadratmeter för att sedan blygt krypa tillbaka.

Vad som exakt sker där under skynket, hur effekterna riktigt skapas, förblir en gåta. Men rum, ljus och ljud används underfundigt. Tänk att mörker kan vara så mångsidigt, rymma så många skuggor, djup och kontraster!

Hanna Ahtis, Wilhelm Grotenfelts och Johannes Purovaaras samarbete på scenen blir sinnebilden för kollektivet, viet. Ingen stjäl showen, alla arbetar för ett gemensamt mål.

Föreställningen leker med både rädsla och humor och framför allt med människans vilja att förstå och gestalta även det mest svårtydda.

För vill man så kan man förstås läsa in en berättelse. En berättelse om ett urhav, några vulkanutbrott och sedan uppkomsten av liv och individer. Ett mysterium som bara kan iscensättas i mörkret.