Konsertrecension: Innovativ tvekamp mellan sanslöst uttrycksfulla violinspelande sopraner

Stundom är det vanskligt att veta vad som är som verklighet och vad som är konst. När Minna Pensola efter Anu Komsis skarpt dissonerande inledande stråkdrag i Jukka Tiensuus uruppförande avbröt, gav violinen åt dirigenten Sakari Oramo, förklarade något och började syssla med sina digitala noter, var jag övertygad om att det var ett led i en fyndigt koncipierad instrumentalteater och att Oramo skulle riva i med en fantasifull solokadens.

Det visade sig dock vara ett mänskligt misstag, medan precis allt annat i Tiensuustycket var just så fyndigt som man bara kan vänta sig av denne oslagbare joker till tonsättare. Det har skrivits musik av alla de slag på vår jord, men det är fullt möjligt att detta är det första verket någonsin benämnt ”konsert för två violinspelande sopraner och orkester”. I så fall är Ihmepari en nog så passande titel, trots att den inte når upp till den sedvanliga tiensuuska språkligt flertydiga nivån.

Beträffande själva musiken var det dock, som alltid hos Tiensuu enär han vägrar förklara sin musik, en uppsjö upplevelsemässiga möjligheter som gjorde sig gällande. Något som egentligen är rätt befriande; konst för konstens skull och med tolkningsrätten hos den enskilda konsumenten. I det här fallet med en nog så inspirerande vägledning av tvenne sanslöst uttrycksfulla damer.

Jag visste att Komsi, Kaustbybördig som hon är, trakterar violin och att Pensola kan sjunga, men att nivån skulle vara så skyhög visavi bägges mindre kända begåvningar var en surpris. Förvisso hade Tiensuu designat solostämmorna så att vardera kom åt att briljera främst inom ramen för sitt eget spetskunnande, men det var sannerligen inga enkla grepp Komsi så ledigt tycktes bemästra och Pensolas kristallklart klingande kvartstoner var onekligen smått häpnadsväckande.

Skoj var det dessutom att notera att Tiensuu vidgat sin estetiska referensram i delvis nya riktningar och såväl vissa mer suggestivt lyriskt avfattade avsnitt under styckets första hälft som slutpartiets ”Stravinsky på speed”-passager kändes fräscht innovativa. Samtidigt kunde var och en skapa sig en egen bild av solistparets inbördes relation. Dödsfiender, såta vänner eller, måhända troligast, olika stadier däremellan. Rasande roligt var det hur som helst från början till slut och Oramo på podiet verkade ha precis lika kul som damerna på vardera flanken.

Vad som är hönan och vad ägget är inte heller alltid lätt att veta, men visst var det festligt att som pendang till Tiensuustycket ha Kurt Weills sällan framförda kantat för sopran, violin och orkester, Der neue Orpheus (1926). Här syntetiserar den unge rabulisten sina expressionistiska böjelser med de populärmusikaliska tendenser som redan börjat göra sig gällande och resultatet är rätt oemotståndligt, med sitt fascinerande växelspel det minst sagt expressiva sopranpartiet och det stilistiskt mångfasetterade soloviolinditot emellan.

Brahms tredje symfoni kan förvisso kännas som ett onödigt säkert kort i sammanhanget, men kontrasten var de facto helt fungerande. Trean var ett för sin tid avancerat stycke – med bland annat historiens första symfoniska pianissimoslut och överlag originella formmässiga lösningar – och visst var det skönt att för en gångs skull få höra det hela ungefär i den form som Brahms hade tänkt sig.

Genomgående rörliga tempon, så inte minst i den berömda tredje satsen, och med en besättning (49 musiker) som torde landa mycket nära den numerär musiken är designad för. Sinfoniettamusikerna har erfarenhet på området – man har gjort bland annat Bruckners tidiga symfonier – och presterade under Oramos inspirerande ledning ett rivigt och fräscht spel och vad som stod sällsynt klart var att det inte behövdes ett endaste ytterligare stråkinstrument än de trettio som stod till förfogande.

Som konsertencore fick vi oss serverade Sebastian Fagerlunds pianotrio Remain, som uruppfördes i juni av holländska Storioni Trio och i sin dramaturgiskt överskådliga tresatsiga form och sina erinringar av såväl tidigare Fagerlundverk som övriga tonsättare – bland annat Bach, Brahms och Ravel – framstod som ett för sin upphovsman typiskt rättframt och rätlinjigt stycke. Varje vettig tonsättare relaterar till såväl sig själv som sina föregångare och Fagerlund gör det på ett osedvanligt fruktbart sätt.