Krönika: Slå rot mot fascismen

Vad hotar en självständighet? Tittar man på demonstrationerna som äger rum i Helsingfors på självständighetsdagen blir svaren både olika och samma.

Arrangörerna bakom ”Suomi herää”-marschen upplever att den globala marknaden och nöjesindustrin håller på att ersätta finska värderingar med amerikansk ”krimskramskultur”, samtidigt som den ”finska” befolkningen byts ut mot invandrare. Bakom demonstrationen står representanter från Blåsvarta rörelsen, vars uttryckliga mål är att göra "finländare" till en etniskt vit kategori.

Fackeltåget 612 som går på kvällen säger sig bara kortfattat vilja fira självständigheten och hylla gångna generationer, men aktiva i den uttalat nynazistiska (numera förbjudna) Finska motståndsrörelsen har från början varit centrala aktörer. Även här framställs det kulturellt och etniskt ”icke-finländska” som hotet.

Motdemonstrationen ”Helsingfors utan nazister”, arrangerat av bland andra det antifascistiska nätverket Varisverkosto, ser å andra sidan hotet mot att leva fritt i Finland just i de rasistiska och auktoritära ideologierna hos aktörerna bakom ovanstående demonstrationer.

Det som är anmärkningsvärt är att Varisverkosto och Suomi herää ser sina motståndare framsprungna ur samma källa, nämligen den globala kapitalismen. Bägge enas om att den har frammanat en rotlöshet som skapat otrygghet, men där Suomi herää ser lösningen i ”politisk pånyttfödelse och kulturellt återuppvaknande” (ordval som är nästan identiska med Roger Griffins klassiska definition av fascism), skriver Varisverkosto om att skapa en värld som inte dryper av hat och bitterhet.

Jag ska vara transparent: jag har marscherat mot fascister och nazister många gånger, jag ser vikten av att ta tillbaka gatorna. Men vill vi se ett Finland utan fascistiska tendenser är det inte tillräckligt att vara ”mot hat”. Det är rotlösheten som vi måste förebygga.

Simone Weils klassiska antifascistiska verk Att slå rot (1949), handlar händelsevis exakt om det. Genom den moderna industrins omänskliga arbetsförhållanden, jordbrukets tilltagande industrialisering och nationalstaters koloniala utsugningspolitik har människor tappat känslan av att stå i förbindelse med platsen de bebor. Vi ser oss inte längre som en länk i en historia, och har därför svårt att tänka oss en framtid.

Då stiger lätt nationen fram som den sista idén om ett kollektiv som ska ge en känsla av samhörighet. Problemet är bara att den blir en form av avgud, något att avgränsa och dyrka, i stället för en levande gemenskap. Resultatet blir en rotlös, ofri nation, som får svårt att samexistera fredligt med andra. (Eller släpper sin integritet, som Finland och Sverige i förhållande till Natoförhandlingarna med Turkiet.)

Det viktigaste den som vill värna om självständighet kan göra vore alltså att försöka verka för alla människors möjlighet att slå rot på den här platsen som vi kallar Finland. Skapa och ingå i levande gemenskaper som inte grundar sig i attribut som hud och blod, utan på engagemang och interaktion. Inte i en harmoni där man rensat ut allt som skaver mellan människor, utan där man finns tillsammans trots allt det.

Mycket av det här sker i civilsamhället och föreningslivet. Tränar du ett juniorlag? Är du kassör i en kör? Pratar du nånsin med dina grannar? Allt det här går förstås också att göra på ett exkluderande sätt, men där finns fröet till att göra världen till ett hem. Bre ut rottrådar mot varann och marken som vi står på.