Stadsteatern på rundtur i Helsingfors med barnboksstjärnorna Tatu och Patu

Stadsteaterns storsatsning med Tatu och Patu erbjuder familjer en rundtur bland lätt maskerade bekanta detaljer i Helsingfors.

Paavo Kääriäinen och Antti Timonen som Patu och Tatu i musikpjäsen Tatu ja Patu Helsingissä på Stadsteaterns stora scen.
Barbro Enckell-Grimm
08.09.2021 12:55 UPPDATERAD 08.09.2021 13:13

BARNTEATER

Tatu ja Patu Helsingissä
Text: Aino Havukainen och Sami Toivonen. Regi: Sami Rannila. Komposition: Kari Mäkiranta. Scenografi: Markus Tsokkinen. Dramatisering: Henna Piirto. Dräktplanering: Elina Kolehmainen. Koreografi: Marjo Kuusela. Ljusplanering: Petteri Heiskanen. Projiceringar: Nuutti Koskinen. Ljudplanering: Janne Brelih. På scenen: Antti Timonen, Paavo Kääriäinen, Paavo Kerosuo, Sanna Saarijärvi, Sari Haapamäki, Sofia Hilli, Selma Kauppinen, Tiina Peltonen, Emilia Nyman, Inka Tiitinen, Kaisa Torkkel, Leenamari Unho/ Maija Lang, Juha Jokela, Joonas Luomala, Kai Lähdesmäki, Unto Nuora, Justus Pienmunne, Mikko Vihma.
Åldersrekommendation: från 4 år. Premiär på Helsingfors stadsteater 7.9.
Upplägget för Stadsteaterns storsatsning för barn, Tatu ja Patu Helsingissä (Tatu och Patu i Helsingfors) är sympatiskt, lätt och klassiskt. Tatu och Patu (Antti Timonen och Paavo Kääriäinen) kommer med tåg från Outolainen (Outo = underlig). De ska träffa sin kusin Jori (Paavo Kerosuo) men han syns inte till på järnvägsstationen. De närmaste dagarna är fyllda av små, vardagliga äventyr i huvudstaden för det unga radarparet. Vi passerar Riksdagshuset, ser spårvagnar och trafikljus, träffar olika personer – efter en stund också värden Jori.
Greppet att se sin stad med nya ögon, ur besökarens perspektiv kan användas på olika sätt. Man ska vara försiktig så att man inte skriver sanningen på betraktarens näsa och den fallgropen undviker man på Stadsteatern. Sami Rannilas regi är taktfull, han glider skickligt förbi scener som kan väcka starka känslor hos barn som att tappa bort den vuxna.
Allt hotfullt får ett lyckligt slut, ganska fort. Att möta omställningar och nya människor kan kännas motigt, men sånt är livet och det är ofta givande i slutändan är en annan lärdom. De många lätt modifierade namnen på skyltar runtom i stan är roliga detaljer.

Lite stelt men inte övertydligt

Det konstnärliga uttrycket, det visuella och scenspråket i den här musikalteatern är det svårare att smälta. Det är, som helhet betraktat, konventionellt och monotont.
Språket, stadsslangen, känns också daterad. Likaså hade det behövts en tydligare rytm i musikvalet.
Antti Timonens Tatu och Paavo Kääriäinens Patu är lagom neutrala för att det ska vara lätt att identifiera sig med dem. Med stoppade bakar navigerar de tryggt över scengolvet, med utsträckta armar och glimten i ögat. De formulerar dilemman som för att sätta ord på barns problem och med sina kroppar bekräftar de att frågorna har ett svar, men att barnen själva får komma på dem.

ANDRA LÄSER