Ett fall för sophanterarna

Midnight Run hette den, filmen där prisjägaren Robert De Niro och nyckelvittnet Charles Grodin härjade och käftades så det stod härliga till. I Hitman´s Bodyguard av Patrick Hughes går turen till Ryan Reynolds och Samuel L. Jackson, akterseglad livvakt respektive rättegångsvittne (och professionell mördare).

Men där Midnight Run-regissören Martin Brest gärna lyfte fram de mänskliga aspekterna satsar Hughes (The Expendables 3) på krutrök och sorglös buller och bång-estetik, nog för att de klassiska buddy-ingredienserna finns där.

I Haag i Nederländerna drar det ihop sig till rättegång vid den Internationella brottmålsdomstolen. Det är vitryska diktatorn Vladimir Dukhovich (Gary Oldman, knappt igenkännlig) som står anklagad för folkmord och andra vidrigheter.

Eftersom åklagarsidans vittnen har en tendens att försvinna är det upp till legosoldaten Darius Kincaid (Jackson) att vittna, förutsatt att Interpol först lyckas forsla honom från häktet i Manchester till Nederländerna.

Och det är lättare sagt än gjort. Dukhovichs mannar lurar bakom varje stugknut och till slut har Elodie Yungs Interpol-agent inget annat alternativ än att kalla på livvakten och ex-pojkvännen Michael (Reynolds).

Det är upptakten till en minst sagt skjutglad orgie där bil-, båt- och motorcykeljakter varvas med trutbuliga replikskiften och ett romantiskt ledmotiv gånger två (Salma Hayek gestaltar Samuel Jacksons flickvän).

Kul idé – för oss som på åttiotalet, actionkomedins gyllene era, lärde sig att uppskatta den här typen av film. Men hur välvillig man än är kommer man inte ifrån att The Hitman´s Bodyguard är en sopa av intergalaktiska proportioner.

Inte bara iscensätter Patrick Hughes action med en industrirobots fingertoppskänsla, dialogen är platt som en pannkaka. Plus att personkemin mellan Reynolds och Jackson låter vänta på sig.

Tacka vet jag Baby Driver och Atomic Blonde, filmer där man slåss och munhuggs med stil och känsla.