Adam och Eva blir cyborger i Fabian Siléns nya pjäs

I uppväxtskildringen Komedin om Felix Liv undersökte Fabian Silén den lilla världen. Komedin, som gick på Svenska Teaterns Nicken-scen, handlade om en trettioårig finlandssvensk ståuppkomiker som försöker lösgöra sig från sin välmenande, men dominanta Grankullamammas grepp och förverkliga sina egna drömmar.

I den nya pjäsen Paradisdoktrinen, som får premiär på Viirus på lördag, zoomar Silén ut och synar stor tematik som katastroftänkande, jantelagen och skapelsemyten. På scenen står både Gud och Darwin. Och Adam och Eva som i en dystopisk framtid har förvandlats till cyborger ...

– Jag gillar att se på universum med ett spektroskåp och på mig själv med ett mikroskåp. Men nu när jag närmar mig fyrtio tittar jag också gärna på mig själv med ett höjt öga.

– Jag har länge varit intresserad av skapelsemyten, hur Adam och Eva blir utfrysta för att de söker kunskap. Det avklippta förhållandet till Gud är intressant som metafor, hur människan längtar tillbaka till barndomen, paradiset. Jag kan själv längta tillbaka till tiden då jag hade tagit studenten, när jag stod på flaket med studentmössan på huvudet och faktiskt kände att här och nu är allt möjligt. Stundvis kan jag längta tillbaka till den här euforin trots att det inte alls var bättre med finnar, osäkerhet och allt det andra som hör till tonåren.

Gud mänskliggörs i pjäsen och Fabian Silén nämner både Southpark och musikalen Book of Mormon som referenser. I Siléns värld kommer Gud ner till jorden i skepnad av en testosteronstinn och egocentrerad tonårspojke.

– Jag gillar att skildra barnlika vuxna och barn som blir vuxna alldeles för tidigt. Jag dras till det som är naivt och pinsamt, barnteater för vuxna!

Fabian Silén är till utbildningen skådespelare men debuterade som dramatiker för två år sedan genom Reko-projektet, Kulturfondens satsning för att frammana ny finlandssvensk dramatik.

– Jag tycker det är viktigt med finlandssvensk dramatik, att den här världen undersöks. Visst kan man sätta upp tysk dramatik men då vet man att någon alltid gör det bättre, ja, i Tyskland till exempel. Jag skriver om ett här och nu i en finlandssvensk kontext och det gör man inte på många andra ställen i världen.

Under skrivprocessen har Silén fått handledning av författaren Monika Fagerholm och dramatikern Milja Sarkola.

– Jag inspireras av Milja Sarkola, Karl Ove Knausgård och försöker utforska mina egna neuroser och demoner i mitt skrivande. Jag använder mig av autofiktion, men jag går ändå in i en fantasivärld och blandar in en hel del fiktion. Det beror antagligen på min skådespelarbakgrund och att mina pjäser är karaktärsdrivna.

Paradisdoktrinen är ett samarbete mellan Fabian Siléns, Iida Kuningas och Martin Bahnes teatergrupp Teater Mestola och den svenska frigruppen 4:e Teatern. Föreställningen är det sista gästspelet på Viirus i Kronohagen. I sommar flyttar Viirus till nya lokaler i Victoriakvarteret på Busholmen.

Fabian Silén beskriver föreställningen som postdramatisk teater som leker med konventioner på ett icke-konventionellt sätt. Lidia Bäck ses i rollen som Gud, Martin Bahne spelar Adam och Iida Kuningas Eva.

För uppsättningen har Teater Mestola anlitat två svenska regissörer, Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt, som tidigare arbetat på Teater Tribunalen, Turteatern och 4:e Teatern som Lundqvist är konstnärlig ledare för.

Fredrik Lundqvist regisserade också Johanna Koljonens debutpjäs Kycklingrättegången för Viirus Textfest för ett par år sedan.

– Jag blev genast förtjust i Fredrik Lundqvist estetik, distans till teatern och de gamla konventionerna när jag såg Kycklingrättegången, säger Fabian Silén.

– Det märks att svenskarna är före oss när det gäller att gestalta och ifrågasätta stereotyper på scenen och framför allt att undvika klyschor, men de är också bättre på att hantera könsroller, normer och frågor om representation på scenen.

Spelstilen är upphöjd, nästan clownaktig, vilket kräver en hel del av skådespelarna, enligt Silén.

– Det är makabert, pinsamt och roligt. Men teaterns guldkorn uppstår när skådespelarna faller ur sina roller, när något som inte följer formatet sker på scenen.