När krisen kommer – är du redo?

Krisberedskap sitter i den finländska arvsmassan – eller gör den det? Under de senaste åren har störningar, pandemier och krig avlöst varandra. Ändå kan vi sova gott – men med ena ögat öppet, betonar Axel Hagelstam vid Försörjningsberedskapscentralen.

Axel Hagelstam har gjort karriär inom en bransch som få ägnar en aktiv tanke åt: civil försörjningsberedskap, och hybridhot.
"Om krisen eller kriget kommer". Så löd titeln på en broschyr som damp ner i brevinkastet eller postlådan hos närapå 5 miljoner svenska hushåll år 2018, i samband med en allmän informationskampanj. Fullt så skarp ton har myndigheterna inte tagit till i Finland – kanske eftersom en viss latent krisberedskap tycks sitta i vårt DNA.
Men visst har den mentala, ekonomiska och politiska beredskapen satts på prov, först av en pandemi, och nu senast av Putins blodiga härjningar i Ukraina. Till skillnad från många andra länder lade Finland inte ner sin beredskapsstruktur efter kalla kriget, man höll fast vid arrangemang som nu visat sig vara guld värda.
En spindel i detta nätverk är Axel Hagelstam, direktör för planering och analys vid Försörjningsberedskapscentralen, en myndighet med uppgift att reflektera över det oförutsedda, och aktivt förebygga de värsta följdverkningarna.
– Hela den finländska filosofin är ganska unik: alla inser sin roll i säkerhetsmodellen. Företag deltar på frivillig basis i det samarbete som vi koordinerar, inleder Hagelstam.
Förklaringen är ett rent geografiskt utsatt läge, i kombination med en historia att överleva i skuggan av en oberäknelig, ofta hotfull granne i öst. Men de insikter som förmedlas till exempel via landsförsvarskurser når inte alltid toppskikten i de företag som verkar i Finland men vars ledning sitter i andra länder.
– Här har vi en pedagogisk uppgift: att förklara varför det är viktigt att delta i arbetet med försörjningsberedskap.

Axel Hagelstam

* Född (1976) och uppvuxen i Grankulla.
* Pol.mag. från Åbo Akademi 2003.
* Direktör för planering och analys vid Försörjningsberedskapscentralen sedan 2021.
* Har jobbat vid Försörjningsberedskapscentralen i flera omgångar; stationerad vid Finlands Natorepresentation 2013–2019.
* Tidigare arbetserfarenhet: specialforskare vid Försvarsministeriet, politisk medarbetare vid EU-parlamentet.

Varningssignalerna fanns

Precis detta är Försörjningsberedskapscentralens styrka: ett smidigt samarbete mellan den offentliga, privata och tredje sektorn. Inom löpande dialog både ger och tar alla parter, slipar fram en gemensam lägesbild bortom kortsiktig vinst, effektivitet eller deloptimering.
Tack vare långsiktig planering är den finländska skörden tryggad för i år, även om Rysslands krigshandlingar i Ukraina stökar till stora delar av den globala livsmedelskedjan. Medan coronapandemin slog hårt mot specifika sektorer, och aldrig hotade vår försörjningsberedskap, får det aktuella kriget bredare efterskalv.
Större delen av sitt yrkesliv har Hagelstam jobbat med dessa frågor: med en färsk examen i statskunskap i handen fick han projektanställning vid Försörjningsberedskapscentralen år 2003. Däremellan har han varit utlånad till Försvarsministeriet, ställt upp i EU-valet 2009 och fungerat som rådgivare åt europaparlamentariker Carl Haglund (SFP) och Nils Torvalds (SFP) i Bryssel. I sex år var han utsänd av Försörjningsberedskapscentralen till Natobeskickningen i Bryssel, och fick på första parkett bevittna en återaktualisering av icke-militära beredskapsfrågor, efter Rysslands annektering av Krim 2014 och konflikten i östra Ukraina.
– Redan 2008 såg vi hur Ryssland använde hybridpåverkan i Georgien: man riktar icke-militära medel mot icke-militära mål. Då inleddes en renässans för civilt beredskapsarbete.
Vid varje Natotoppmöte fattades stora beslut angående omprofilering av försvarsalliansens styrke- och planeringsstruktur.

Uppvaknande

Att sörja för territoriellt försvar utgör centrum för Natos tänkande. Men efter kalla kriget hade många skurit ner på stödfunktioner, försörjning och logistik, i hela 25–30 år. Plötsligt vaknade man upp till konsekvenserna.
– Många länders försvar har gjort sig beroende av näringslivet, som sköter kritiska tjänster och produkter, och äger infrastruktur. Militära operationer förutsätter en förmåga att flytta och försörja trupper. Därmed måste den militära planeringen också beakta den privata sektorn.
Många Natomedlemmar hann lägga ut dylika funktioner på entreprenad. Detta skedde också i Finland, men inte alls i samma utsträckning. I en handvändning blev vi en väldigt intressant partner för Natoländer, som hunnit dribbla bort en hel del kunnande och pensionera de flesta planerare som behärskat civilt beredskapstänk.
Nu stod man där med sin tvättade hals, och tvingades bygga upp modellerna från noll. Samtidigt är Finland i full färd med att uppgradera existerande system och också dra lärdom av andra.
– Det är Nato som sköter den här typen av planering för de europeiska länderna. EU har fått upp ögonen för resiliens, alltså kristålighet, och beredskapsrelaterade frågor.
Samtidigt utarbetas ett EU-direktiv som ålägger relevanta privata aktörer en plikt att upprätthålla en miniminivå inom beredskap. Den inre marknaden kan inte tas för given: den förutsätter att betalningsfunktioner, energi, informationsöverföring och logistik löper på.

Dyr malpåse

Hagelstam talar gärna om "modern" försörjningsberedskap: inte bara lagerhållning, utan också kontinuitetshantering. Utan privata aktörer fungerar inte samhället i kristid. Det förutsätter medvetet arbete för kristålighet, så att kritiska funktioner löper på utan avbrott.
– Både myndigheter och företag har ett delat intresse: att vara beredda på överraskningar. Men det vore både opraktiskt och dyrt ifall staten upprätthöll ett separat reservsystem, som ligger i malpåse tills något går fel. I kärnan ligger nära samarbete med näringslivet.
Även om hela världen togs på sängen av coronapandemin, och mången beslutsapparat upplevde en serie chocker, anser Hagelstam att Finland har hanterat läget förhållandevis väl: samhället har fungerat trots "vissa misstag och brister".
– Under pandemin skötte vi upphandlingen av skyddsartiklar med hälsovårdssektorn och sjukvårdsdistrikten som våra primära kunder. Till dags dato har vi inhandlat 1,5 miljarder skyddsartiklar: masker, handskar, förkläden, visir – och fått i gång inhemsk produktion, för allt utom nitrilhandskar.
Inom dagligvaruhandeln fungerade både produktions- och leveranskedjan, ingen egentlig brist uppstod.
– Även om toapappershyllorna gapade tomma fylldes de på till nästa dag. Situationerna vi genomlevde var inte allvarliga ur ett försörjningsberedskapsperspektiv.
Ändå fick Hagelstams arbetsgivare sig en törn vid inhandling av undermåliga, överprissatta munskydd från obskyra affärspartner. Därefter blev det ommöblering inom ledningen och ledningsgruppen, och saken är ett avslutat kapitel.

Vikten av att förebygga

En lärdom från coronakrisen är vikten av ett systematiskt, löpande arbete med lägesbilden, där man identifierar risker och skapar en överblick i förebyggande syfte.
– Intim dialog med näringslivet är A och O. Allt handlar inte om konkurrens, det finns många goda idéer man kan dela på.
Då passagerartrafiken på Sverige- och Estlandsfärjorna tvärdog hotade långtradartrafiken kollapsa – Finland är och förblir en ö, beroende av sjötransport. Läget löstes med krisstöd till rederierna – att hålla logistikkedjorna vid liv är en av centralens kritiska uppdrag.
– Vi kunde mobilisera resurserna snabbt, utan att vänta på en tilläggsbudget.
Till all lycka har Finland byggt upp en ordentlig buffert i detta hänseende, via en sorts kollektiv försäkring: på varje konsumerad gnutta energi betalar vi en liten accis, som genererar 40–45 miljoner euro om året till fonden för försörjningsberedskap. Balansen är cirka 2 miljarder euro.
Men krockkuddarna används inte bara under brinnande krig: vid dåligt skördeår aktiverar man lagren för utsäde.
Det knepiga med kriget i Ukraina är det massiva artilleriet av sanktioner, vars konsekvenser är svåra att överskåda, då man måste löpa linan ut, längs med hela leveranskedjan.
– En del av vårt jobb är att förutspå vilka sanktioner – och motsanktioner – som kan sättas in. Det är vansinnigt svårt att förutspå, men allt sker i dialog med näringslivet.
Nyligen började termen Adblue figurera i rubrikerna. Det handlar om ett ämne vid namn urea – skrönan och lukten till trots är det inte grispiss – som används för avgasrening inom personbilar och tunga fordon med dieselmotorer. Finland har varit mycket beroende av rysk import av denna strategiska produkt. Ett handelsstopp hotar rubba transportkedjorna.
– Vi jobbar just nu med olika lösningar. Vi har en god dialog med inhemska producenter.
Då man jobbar med försörjningsberedskap gäller det att vara snabbfotad och kvicktänkt. Finland ruvar därtill på lager för de viktigaste elementen: spannmål, kemikalier, energi och kritiska råvaror.
– Det är en välsignelse, vi behöver inte oroa oss för allt. Men tekniken utvecklas. Vi måste genast identifiera nya element som vi inte hunnit tänka på, ta fram lösningar tillsammans med privata sektorn innan problemen blir allvarliga.

Nej till marknadspolitik

Det enda som kan sabotera årets skörd är vädret – vi har gödsel och utsäde på lager. Nu har producenterna ett år på sig att vaska fram alternativa inköpskanaler för kritiska insatsvaror.
– Visst lider jordbruken av hysteriskt höga energi- och gödselpriser. Men priser är en marknadsfråga, det är inte vår uppgift att ingripa eller idka politik. Vi ska stiga in först då situationen hotar braka ihop.
Detta är kärnan inom försörjningsberedskap: att hela tiden resonera i termer av dominobrickor: alla miljontals små beroendeförhållanden. Ingen kedja håller för mer än vad den svagaste länken tål. Globaliseringen är en effektiv – men ack så sårbar – konstruktion.
– Det förändrade världsläget förutsätter att vi tittar längre fram: hur förändras dynamiken i världshandeln och leveranskedjorna då Ryssland stängs ute under en längre period? Vi pratar om transporter, den transsibiriska flygrätten, med mera.

Efter Berlinmurens fall skulle ju frihandel och frihet gå hand i hand. Ser du en risk för protektionism och inåtvändhet, en ny Impivaara-mentalitet?

– Såna funderingar har funnits redan ett tag, i pratet om strategisk autonomi, att hämta hem produktion. I mitt tycke är det en ohälsosam diskussion. I ena vågskålen finns globala beroendeförhållanden med långa värdekedjor, i den andra finns åternationalisering. Faktum är att en intelligent kristålighet förutsätter både och: import, och egen förmåga. Ingen inhemsk produktion kan ersätta den dynamik och mångfald av alternativ som global handel erbjuder.

Vi kan ju inte specialisera oss på allting själv.

– Precis, dessutom vore det vansinne att göra sig beroende av en enda inhemsk aktör.

Så resonerar Nordkorea: hundra procents självförsörjning, noll importberoende.

– Och "how is that working for them", kan man ju fråga sig.

Också det så kallade Fort Ryssland krackelerar inför västvärldens enhetliga respons, med massiva sanktioner.

– I och med den nya säkerhetsomgivningen och effekterna på den globala ekonomiska ordningen måste Finland korrigera sina utgångspunkter. Efter att vi löst specifika brister bör vi ta itu med strategiska beslut, se över våra egna nivåer: räcker det med fem månaders lager för importerat bränsle, och sex månader för spannmål?

"Just in case"

Effektivisering och kostnadspress har varit ledmotiven inom årtionden av digitalisering och globalisering. Profit och kortsiktig optimering sattes i första rum, på bekostnad av kristålighet.

Är det dags att mjuka upp just-in-time-filosofin, tänka efter i termer av just-in-case, utifall att.

– Det ser man redan inom vissa branscher. Länge sågs lagerhållning av komponenter och reservdelar som en överflödig kostnad. Men i och med pandemin och M/V Ever Given som fastnade i Suezkanalen har branscher börjat räkna om.
Traditionell försörjningsberedskap innebär stor lagerhållning. Men här tillkommer kunskapsförsörjning: förmåga och resurser för att hantera och reparera system.
– Rysslands krig i Ukraina har validerat det gamla tänkesättet: det är inte högteknologiska aspekter som brister först, snarare kniper det inom energi och spannmål.

Vad kan ännu inträffa, ifall vi målar fan på väggen? Kanske en kraftig solstorm slår ut all elektronik och kommunikation, då hjälper inte ens en transistorradio?

– Vilket mardrömsscenario – du är ju farlig! skrattar Hagelstam, men blir sen allvarlig.
– Det är viktigt att myndigheter kommunicerar klart, rationellt och proaktivt, så att alla är medvetna, och förstår vad de kan göra för att minimera konsekvenserna.

Ska vi hoppas på det bästa, man förbereda oss på det värsta?

– Ja, sunt bondförnuft räcker en bra bit. Men inte ska vi heller förstöra vår vardag och lycka genom att tänka att allt kan gå åt pipan. "Eftervard stå här på egen botn och lita icke på främmande hielp" – men tag för all del emot den hjälp som erbjuds!

Ingen plan är perfekt

Finland omvärderar sin säkerhetspolitiska grundlösning, i ljuset av händelseförloppen i Ukraina. Oavsett om vi ansluter oss till Nato eller tyr oss till andra halmstrån måste vi upprätthålla vår egna militära och civila beredskap – ingen kan hjälpa den stackare som saknar en tillräcklig grundkondition.
– De egna lösningarna utgör grunden, sen kan de kompletteras med samarbeten och eventuella allianser.

Till dess – kan vi sova gott, vissa om att folk som du jobbar oavbrutet på en genomtänkt plan inom civil beredskap?

– Finland har en förhållandevis funktionell plan, som har stått pall mot tidens tand. Men ingen plan är någonsin perfekt!

Förut upplevde somliga klimatångest, sen kom pandemiångest, nu till råga på allt Putinångest?

– Det är en viktig poäng! Den psykologiska motståndskraften måste vi också sköta. Långvarig oro övergår i stress, som äter energi och försvagar vår kristålighet. Nyckeln är kommunikation. Här spelar medier en extremt viktig roll: att förse folk med uppriktig, sanningsenlig information som kan dubbelkollas.
Med de orden i bagaget, och med en bunt broschyrer vid namn Beredskap hemma – anvisningar för störningssituationer (kan läsas på sajten 72timmar.fi) beger sig HBL:s reporter tillbaka ut bland folkvimlet på Alexandersgatan – där folk tycks oberörda av allvarstyngda funderingar som genomsyrar arbetet på Försörjningsberedskapscentralen.
Väl hemma kollar jag specificeringen på min elräkning – försörjningsberedskapsavgiften är nog värd varenda cent.

ANDRA LÄSER