Skidåkare är ett fredligt folk, intygar entusiaster i Svedängen – "laturaivo" förekommer bara i sociala medier

Det är rentav rusning i det dubbla skidspåret längs åkrarna i Svedängen en vanlig vardagsförmiddag i januari, och ännu livligare blir det framåt kvällen. Men här är det ingen som skriker och härjar, sådant sker främst i sociala medier. Skidentusiasten Juhani Styrman från Berghäll har aldrig stött på "laturaivo", det finska ordet för aggressiva personer i skidspåren.

Juhani Styrmans skidsäsong i Helsingfors pågår från oktober till maj. Förra vintern, som var ovanligt snörik, åkte han skidor 123 dagar i sträck. – Men då fuskade jag ett par gånger och räknade med skidturerna i Dallapéparken i Vallgård, även om det inte var ett officiellt spår utan ett som stadsborna själva trampat upp, säger Styrman som oftast åker skidor i Svedängen.
Finländarna är fortfarande ett skidåkande folk. Inte alla, men många njuter av att glida fram på skidor över gnistrande vita snödrivor. Eller, över hårdpackad och isig konstsnö, så länge spåret är välpreparerat och fritt från fotgängare.
Varje vinter dyker de upp, rubrikerna som antyder att skidåkare härjar i spåren, viftar med stavarna och ropar fula ord åt varandra. Det kanske finns en gnutta sanning i det, men i 99 fall av 100 förlöper skidturen väl, ingen blir slagen, tacklad eller förolämpad.
Mest används det finska ordet "laturaivo" i olika diskussionsforum på nätet. Orsaken till ilskan är ofta att folk åker olika snabbt, superskidåkarna susar fram som en blixt, medan livsnjutarna stavar sig fram i sakta mak och motionärerna ligger någonstans däremellan. Problemen hopar sig under snöfattiga vintrar då alla trängs i samma konstsnöspår.

Aldrig sett raseriutbrott

HBL träffar den inbitna skidentusiasten Juhani Styrman i Svedängen en vardagsförmiddag i januari för att diskutera skidkulturen i Helsingfors. Svedängen lockar tusentals skidåkare dagligen under vinterhalvåret, Styrman är bara en av många stamgäster.
Han är också moderator i den populära skidgruppen Paloheinän hiihtoladut på Facebook, där han själv aktivt bidrar med dagliga rapporter om i vilket skick spåren är.
– Jag har aldrig stött på raseriutbrott i skidspåren. Skidåkare är överlag ett fredligt folk. Jag har noterat ett generationsskifte, här finns numera många unga skidåkare och det skulle knappast falla dem in att börja skrika åt varandra, säger Juhani Styrman.
– Här i söder är det inte kutym att man hälsar på alla skidåkare. I Svedängen åker hundratals skidåkare samtidigt, om man börjar hälsa på alla hinner man knappast stänga munnen mellan hälsningarna. Det är annat i Lappland, säger Arja Ahti. Juhani Styrman (till höger) brukar småprata med andra åkare i sin generation, de som också kör det dagliga morgonpasset.
Visst hörs det ilskna uppropa ibland, speciellt om någon hoppar i spåret utan kasta en blick bakåt först.
– Det finns en liten grupp sura gubbar, oftast tidigare tävlingsåkare som fortfarande har mycket bråttom framåt, och de kan ropa ett ilsket "ur spår" åt långsammare åkare. Men det är väl främst av rädsla för att de ska kollidera. Jag skulle säga att dessa sura gubbar är en utdöende art i skidspåren, bedömer Styrman.

Fristil över spåren

Vi beger oss tillsammans ut på en skidtur för att uppleva hur umgänget i skidspåren löper i praktiken. Det är mycket folk i farten i Svedängen den här förmiddagen, det kommer ibland klungor med fem-sex åkare och tillfälligt kan de blockera spåren. Livligast är det förstås intill parkeringen där folk ständigt hoppar av och på spåret.
– Knepiga ställen är de smalare klassiska spåren inne i skogen, där det inte finns plats för fristilsåkare. Det kommer ändå alltid några som försöker skejta där, med den påföljden att spåren går sönder. Då kan det blossa upp häftigare diskussioner, medger Styrman.
I egenskap av moderator för en stor och offentlig diskussionsgrupp i sociala medier blir han ibland tvungen att radera enstaka kommentarer, men för det mesta tycker han att folk skriver sakliga inlägg.
– De flesta diskussioner förs på en saklig nivå. Vi har fått många kvinnliga medlemmar i Paloheinä-gruppen under den senaste tiden och de vill främst veta i vilket skick olika skidspår är, om det lönar sig att åka ut efter en regnig dag eller om spåren är isiga.
Skidåkare är överlag sociala och fredliga människor, försäkrar Helsingforsborna Arja Ahti och Juhani Styrman, som bägge åker sidor dagligen i huvudstaden. – Det är främst medierna som driver ryktet om spårilska, jag har aldrig stött på några raseriutbrott här i Svedängen, säger Ahti och får medhåll av Styrman.

Med buss till skidspåret

Juhani Styrman är frilansande kulturarbetare och kan själv bestämma över sin kalender. Oftast gör han morgonpasset i skidspåret och jobbar hemifrån på eftermiddagen. Skidåkningen är både en livsstil och en kär hobby för honom.
– Jag växte upp i Savolax, i en liten by utanför Kuopio. Där åkte vi alltid skidor om vintrarna. Jag var nog skolans snabbaste kille, även om det fanns en pojke som jag aldrig vann över i skolmästerskapen. Annars har jag aldrig tävlingsskidat.
Under vinterhalvåret, som i Styrmans kalender pågår från oktober till maj, strävar han efter att åka skidor så ofta det går, helst dagligen. Han håller till bara i Helsingfors.
– När jag flyttade till Helsingfors insåg jag att det här är världens bästa skidmetropol, vi har fantastiska skidspår runtom i stan! Jag åker alltid kollektivt till skidspåret, antingen buss till Svedängen, det tar bara 20 minuter från min hållplats i Berghäll, eller så tar jag metron österut. Det finns fina spår i Hertonäs, men min favorit är nog spåret i Mustavuori (Svarta backens naturskyddsområde i Nordsjö). Spåret är lite undangömt, så det är inte så många som känner till den pärlan, avslöjar Styrman.
Merja och Markku Rajakangas (i mitten) är en bekant synd i Svedängens skidcenter, här åker de sitt dagliga motionspass varje förmiddag så länge skidsäsongen pågår. – Framåt vårkanten brukar vi besöka stugan i S:t Michel och skida på isen, men annars är det hemmaspåren som gäller, för vi bor i Svedängen, säger Mirja Rajakangas.

Uppmuntrar barnen

Gemenskapen bland skidåkarna i Svedängen är god, för här finns en social gemenskap, åtminstone bland de seniorer som kommer hit regelbundet, under förmiddagarna. Också Styrman hälsar på bekanta med jämna mellanrum, frågar hur långt de åkt och vad de vallat med.
– Där kommer paret Rajakangas, de är alltid här tillsammans. Morjens! Stanna!
Juhani Styrman åker ifatt vännerna och utbyter de senaste nyheterna. Markku och Merja Rajakangas visar sig vara minst lika inbitna skidåkare som Styrman.
– Vi åker skidor här varje dag, hela vintern. Frun åker före och jag kommer efter. Jag brukar säga att jag tävlar i damernas jaktstart, jag försöker hinna ifatt Merja, men ännu har det inte lyckats, skämtar Markku Rajakangas.
– Målsättningen är tusen kilometer per vinter, men vi brukar nog överskrida det rejält. Vi åker bara fristil, berättar Merja Rajakangas.
Skidåkningen är en gemensam hobby för Helsingforsborna Markku och Merja Rajakangas.
De har bara positiva saker att säga om den lokala skidkulturen och sina medåkare i Helsingfors.
– På förmiddagar finns här inte så många barn, men alltid när vi ser barn i skidspåret strävar vi efter att heja uppmuntrande på dem, säger Markku Rajakangas.
– Ja det är bara trevligt med unga åkare i spåret, de piggar upp. Här finns nog plats för åkare i alla åldrar, tycker också Juhani Styrman.

Plockar kvistar och kottar

En annan aktiv skidåkare är Arja Ahti, tidigare världsmästare på skidor i seniorklasser, hon har bland annat vunnit VM-guld i den anrika skidorten Seefeld i Österrike. Ahti tävlar fortfarande på nationell nivå för sin förening Helsingin Poliisi-Voimailijat.
– Jag åker skidor varje dag, oftast just här. Men en dag i veckan tar jag bilen och åker till Oitans eller Håkansböle, för där finns ordentliga backar. Inte för att jag är speciellt förtjust i nedförsbackar, men man måste ständigt träna i backar för att inte bli rädd. Jag vill hålla mig i skidskick, säger Arja Ahti.
En vinter som denna, då temperaturen ständigt växlar mellan plus- och minusgrader, är det brist på natursnö överallt i Helsingfors. Konstsnöspåren kan ändå hålls i helt bra skick, men de längre spåren på natursnö inne i skogarna i Svedängen är glashala och så isiga att det inte lönar sig att åka på dem. Det betyder större tryck på de preparerade spår som finns, så trängseln är ibland påtaglig.
– Här åker säkert ett par tusen skidåkare dagligen. Man kan inte hälsa på dem alla. Vi har inte samma tradition här i Helsingfors som exempelvis uppe i Lappland, där även okända skidåkare hälsar på varandra när man möts i spåren, säger Ahti.
– Näsdukar och servetter är det värsta skräpet i skidspåret, de borde förbjudas! När du åker på en näsduk med nytt klister under skidorna så är loppet kört, det lossnar inte i första taget, säger Arja Ahti som kombinerar skidåkning med renhållning. Hon har tagit det som sin uppgift att plocka bort kvistar och kottar ur spåren, men hon blundar inte heller för stora skräp.
Det som hon däremot gör är städar! Hon plockar upp kvistar och kottar som faller i spåren, men också skräp som tanklösa människor kastar i naturen.
– Det fungerar som muskelträning att böja sig ner och plocka upp en trädgren som ligger i spåret. De rispar skidorna om man åker över dem. Jag tycker att alla kunde hjälpas åt att hålla spåren rena, säger Arja Ahti.
Att det skulle existera någon spårvrede i Svedängen skriver hon inte under.
– Det är medierna som har skruvat till nyheterna om spårvrede. Det säger sig självt, en rubrik som låter förstå att tusen människor åkte skidor i största samförstånd på en åker lockar inte till många klick, säger världsmästaren på skidor i seniorklasser.

Etikett i skidspåren

Skidspåren är gemensamma. Alla får åka skidor i sin egen takt och med sin egen stil i preparerade spår.
Den snabbare väjer. Den som vill passera bör väja för långsammare åkare. (Man ropar inte ur spår.) Då två skidåkare möts i ett dubbelriktat spår bör bägge ge varandra utrymme.
Skejta inte över klassiska spår. Det förstör spåren och skidglädjen för klassiska åkare.
Kom ihåg färdriktningen. Vissa spår är enkelriktade, så följ skyltningen och instruktionerna längs spåret.
Skida förutsägbart. Sicksacka inte mellan andra åkare. Titta bakåt och se dig omkring innan du byter spår eller svänger i en korsning. Träng dig inte före.
Stanna inte i spåret. Stig åt sidan när du vill ta en paus, så att du inte står i vägen för andra.
Promenera inte i preparerade spår för klassisk eller fristilsåkning. Det är förbjudet att röra sig i skidspår på annat sätt än med skidor på fötterna. Hundar är förbjudna i skidspår som inte uttryckligen är gjorda som hundspår.
Hjälp till om något händer. Det är varje skidåkares skyldighet att stanna och erbjuda hjälp om någon har fallit och skadat sig.
Källa: Suomen Latu

ANDRA LÄSER