Ramarna får inte tänjas ut

Regeringen kan glädja sig åt att ekonomin växer och att målet för sysselsättningsgraden verkar nås. Men utmaningarna är fortfarande stora.

På tisdag och onsdag samlas regeringen till de årliga ramförhandlingarna om statsfinanserna. Man kunde tänka sig att ramarna den här gången kunde tänjas lite då ekonomin sedan ett par år tillbaka rullar på bra och tillväxten även för den närmaste tiden väntas bli hyfsad. Då dessutom den här riksdagsperiodens sista statsbudget är förestående skulle lite utsvävningar inte vara överraskande med tanke på det förestående valet.
Förhoppningsvis ser regeringen varken det rådande ekonomiska klimatet eller det kommande riksdagsvalet som en orsak till att vidga ramarna. Inom dem kan givetvis omprioriteringar göras, men det finns ingen orsak att lätta på finanspolitiken då man betraktar den stora ekonomiska bilden och blickar framåt.
Det tog lång tid innan tillväxten igen började ta fart i Finland efter finanskrisen. Den internationella ekonomins uppgång gav i alla fall så småningom fart också åt vår ekonomi. Den förra regeringens åtgärder har nu också burit frukt. Den sittande regeringen kan i det här skedet inte ta åt sig en stor ära för den positiva förändringen. Reformer och ekonomiska åtgärder ger sällan så snabb effekt.
Trots att den finländska ekonomin nu igen växer är statsbudgeten inte i balans. 2018 är det tionde året på raken som budgeten är på minus och det har lett till en ökad statsskuld. Däremot har utvecklingen de två senaste åren bidragit till att skulden i förhållande till bnp har minskat en aning.
De offentliga utgifterna stiger i snabb takt, inte minst för att Finlands befolkning åldras snabbare än i många andra länder. Andelen 80-åringar och äldre kommer att fördubblas i Finland på 20 år. De arbetsföra blir färre, medan de äldre som behöver vård och omsorg blir fler. Ekonomiskt är det en svår ekvation. Det kräver definitivt att så många som möjligt av de arbetsföra verkligen jobbar.
Regeringen Sipilä hade som mål en sysselsättningsgrad på 72 procent. Länge verkade det utopistiskt, men den goda tillväxten verkar nu ge så pass mycket nya jobb att målet trots allt nås. I februari hade graden redan stigit till 71,1 procent.
Även om 72 procent nu kan nås finns det ingen orsak att luta sig tillbaka och vara nöjd. I ett nordiskt perspektiv ligger Finland fortfarande klart i lä och för att råda bot på underskottet krävs en sysselsättningsgrad på över 75 procent.
Trots att betydligt fler nu är sysselsatta än för några år sedan har inte arbetslösheten minskat avsevärt. Det här förklaras av att många av dem som har fått jobb inte har varit tidigare arbetssökande utan i många fall studerande.
Problemet för många arbetslösa är att de saknar utbildning. Sysselsättningsgraden bland dem som endast gått grundskola är tiotals procentenheter lägre än för dem som har fortsatt i någon annan skola. Gapet har växt snabbt.
Kopplingen mellan sysselsättning och utbildning är av största vikt i jakten på en högre sysselsättningsgrad. Dels borde alla fortsätta efter grundskolan, dels borde arbetsmarknadens behov matchas så bra som möjligt i utbildningen. Kravet på fortbildning kommer också att öka. Om inte de arbetslösa kan sysselsättas bättre bromsar bristen på lämplig arbetskraft en ökad sysselsättningsgrad och ekonomisk tillväxt.
Det finns fortfarande också behov av flera stora reformer för att få upp sysselsättningsgraden. Det gäller bland annat den sociala tryggheten och familjeledigheterna.
Det finns stora orosmoln även utanför Finland. Protektionismen sticker fram sitt fula tryne och fullskaliga handelskrig är inte uteslutna. Det pågår allvarliga konflikter på många håll och spänningen mellan öst och väst är större än någonsin sedan kalla krigets dagar. Allt detta kan bryta den ekonomiska tillväxten på ett internationellt plan, vilket sannolikt också leder till en nedgång för Finlands del. Det här är också risker som bör beaktas då de ekonomiska ramarna spikas av regeringen.
ANDRA LÄSER