Över drömmarnas bro in i Amningsriket

Amning väcker många starka känslor. Amningsdiskussionerna får Nalle Valtiala att söka sig till den japanske författaren Yunichiro Tanizakis, vars produktion genomsyras av en extremt raffinerad sensualitet.

Mjölken som flödar ur ett bröst skapar närhet och värme. Amningsriket skimrar finstämt i Yunichiro Tanizakis författarskap.
24.04.2022 05:57
Anna Niva har ammat i 2,5 år – ser ingen anledning att sluta.” Karolina Bergströms reportage i Svenska Dagbladet (16.12.2021) ger en bild av att bröstfödandet i Sverige för många kvinnor i dag framstår som ett långtidsprojekt. Mjölken som flödar ur ett bröst skapar närhet, värme, eufori för mor och barn, och ökad motståndskraft för mottagaren. Idel fördelar, skulle man tycka. Men alla står inte ut med åsynen av en ammande kvinna eller ens tanken på en sådan.
Många starka känslor är involverade. Ett halvår må gå an, men kan det vara naturens mening att verksamheten ska fortsätta utöver spädbarnstiden? Någon lag som förbjuder amning har ändå inte antagits ens i Texas. Men när jag läste reportaget om Anna Niva kom jag ihåg vilket rabalder skådespelaren Stina Ekblads långtidsprojekt gav upphov till i Sverige då det begav sig. Det hela började när hon 1991 nedkom med sonen Adrian och pågick i sju eller åtta år. Om inte nio. På den punkten är Stina Ekblad en aning vag i Lisen Forsbergs Babybabypodd, som kan avlyssnas på nätet. Men desto tydligare är hon när hon beskriver det ömsesidiga nöje som den utdragna amningen gav både mor och son. Adrians egen version i podden föll dock för min del bort, när maskineriet plötsligt stannade.
I stället plockade jag fram Junichiro Tanizakis Seven Japanese Tales (1959, översättning 1964) ur bokhyllan. I den ingår The Bridge of Dreams, Drömmarnas bro, en anspelning på sista kapitlet i Murasaki Shikibus klassiska mästerverk Berättelsen om Genji. Det handlar om en skimrande prins, som i Tanizakis novell projiceras fram som Tadasu, en helt vanlig pojke i nutiden. Till Genji hade Tanizaki en speciell relation – han översatte den mer än tusenåriga texten tre gånger till modern japanska. Detta måste ha tagit tid, men vid sidan om utvecklade Tanizaki ändå samtidigt ett mångförgrenat författarskap, som enligt Donald Keene saknar motstycke i modern japansk diktning. Detta författarskap präglas av en stark nostalgi, en längtan tillbaka till en svunnen guldålder, en lyckotid som också inbegriper de första levnadsåren vid en moders bröst.

ANDRA LÄSER