OPERA
Mozart: Don Giovanni
Regi Jussi Nikkilä, scenografi och projektioner takis, kostymer Erika Turunen, ljus Kalle Ropponen, koreografi Ima Iduozee.
Dirigent Patrick Fournillier, i rollerna Tuomas Pursio, Liine Carlsson/Hanna Rantala, Koit Soasepp, Tamuna Gochashvili, Jussi Myllys, Markus Suihkonen, Henri Uusitalo, Olga Heikkilä.
Nationaloperan 4.3.
När Jussi Nikkilä debuterar som operaregissör med Mozarts operaklassiker Don Giovanni har teaterprofilen grävt djupare i själva texten än många andra. I flera scener gör han en fräsch textläsning och tar fasta på ord som ibland gått mig förbi. Charmen i att lyfta fram exakta ordval ledde till vissa geniala lösningar, som att låta den bedragne bondlurken Masetto avreagera sig med ett par boxningshandskar medan hans otrogna fästmö Zerlina sjunger sin aria Batti, batti (Slå, slå).
Handlingen i Don Giovanni ger regissören en hel del att bita i och texten tål tidens tand bättre än till exempel Trollflöjtens drag av rasism och sexism. Att tolkningen dryper av sex (droger och rock'n'roll inte att förglömma) förvånar knappast någon som vet vad det innebär att vara en riktig Don Juan, men verkets kvinnor hade mer ruter i ryggen än i många andra versioner. De stora dramatiska sopranrollerna blir lätt antingen töntiga eller färglösa, men inte denna gång. Nikkilä passade också på att kasta om korten i relationen mellan Don Giovanni, Donna Anna och hennes fästman Don Ottavio. Den lätt ambivalenta sexualitetsskildringen andades 2020-tal, även flera av männen tycks sukta efter Don Giovanni. Allt kretsar nämligen i grund och botten kring operans huvudperson: en alfahanne beroende av sex och droger, till slut endast ett människovrak.
