Kampen om det äkta Danmark

Sommarens stora politiska händelse i Danmark är att den tidigare integrationsministern Inger Støjberg grundat ett nytt parti, Danmarksdemokraterna, som gör det ännu trängre på den invandringskritiska högerkanten i Danmark. Det gamla Dansk folkeparti sliter visserligen med interna skandaler och deras välfärdschauvinism utkonkurreras av Socialdemokratiets restriktiva invandringspolitik. Men i stället verkar det gå bättre för partier som Nye Borgerlige som kombinerar främlingsfientligheten med en nyliberal ekonomisk politik. En opinionsundersökning i början av juli visade också att Danmarksdemokraterne hade ett stöd på över 10 procent.
Då jag var liten besökte jag alltid Danmark om somrarna. Min moster hade flyttat till Köpenhamn som ung punkare i början av 80-talet, så det var en naturlig destination. Som många andra älskade jag Danmark för fotbollsikonerna Michael Laudrup och Preben Elkjær, för de magiska kvällarna på Tivoli och för de rullande korvkioskerna.

Men framför allt var besöken i Köpenhamn
en fläkt av stora världen. Jag associerade Danmark med ett bubblande storstadsliv, samt med liberala och progressiva värderingar. Redan då fanns det ett stort utbud av ekologisk mat. Sexuella minoriteter var synliga på ett sätt de inte var hemma. Åldersgränsen för alkohol var lägre och att besöka fristaden Christiania var som att komma till en annan värld. Köpenhamn var också härligt multikulturellt. Folk från hela världen levde sida vid sida på ett sätt som verkade spännande men harmoniskt. Min moster fick barn med en chilenare.
Det var egentligen först då jag själv flyttade till Köpenhamn för att studera i slutet av 90-talet som jag märkte att det också fanns en tydlig nationalkonservativ fåra i dansk politik. Jag minns hur valdebatten 1998 kretsade kring Pia Kjærsgaards Dansk folkeparti, men också hur den borgerliga statsministerkandidaten Uffe Ellemann-Jensen inte ville ha något med dem att göra. De var inte stuerene, menade han.
Ellemann-Jensen, som dog den 18 juni i år, tre dagar före Støjberg annonserade sitt nya parti, representerade på inget vis det gamla hippie-Danmark, men ibland har jag funderat på vad som skulle ha hänt om hans liberala borgerlighet hade vunnit valet. Det stora danska paradigmskiftet ägde nämligen rum tre år senare med Anders Fogh Rasmussen. Hans nyårstal 2002 var en frontalattack på den kulturradikala tradition som enligt honom hade dominerat dansk debatt i decennier. Nu var det dags att göra sig av med all världens smakdomare och experttyranni. Sen gick det av bara farten, från karikatyrkrisen 2005 då Jyllands-Posten publicerade nidbilder av Muhammed, till smykkeloven 2016 som gav danska myndigheter rätt att konfiskera värdefulla objekt av asylansökare – den infördes med Støjberg som integrationsminister.

I Finland är vi ofta vana
att tänka på Sverige som framtiden, men det är nog minst lika ofta skäl att se till Danmark. Vi verkar i alla fall gå i samma spår då det gäller den nationalkonservativa högerns framväxt.
Samtidigt har också analysen av situationen kommit längre i Danmark. De senaste decenniernas utveckling kan ses som det senaste ledet i en kulturkamp som pågått åtminstone sedan Georg Brandes och det moderna genombrottet i slutet av 1800-talet. Kampen står mellan två parter som bägge har skäl nostalgisera sitt ”äkta Danmark”. Ett år efter att den köpenhamnska rapparen Natasja släppte sin legendariska låt Gi’ mig Danmark tilbage (2007) i protest mot xenofobin och konservatismen, gick Dansk folkeparti ut med kampanjen Giv os Danmark tilbage.
Bägge Danmark är i högsta grad levande. Och jag gläder mig som ett barn då jag nu i helgen får återse København, min farverige gamle ven.

ANDRA LÄSER