Porr, pittar och pattar

Jim Henson var ett av den amerikanska sjuttio- och åttiotalstelevisionens stora namn, en visionär som gick hem hos såväl gammal som ung. Tacka The Muppet Show som lyfte fram karaktärer i stil med Kermit, Miss Piggy och Fozzie Bear.

När Jim Hensons son Brian nu ställer sig bakom kameran finns dockorna fortfarande med i bilden. Men den här gången är det barnförbjudet så det förslår, tänk Chinatown möter L.A. Confidential möter Ralph Bakshis Fritz the Cat.

I The Happytime Murders varvas dockgestalterna med livslevande människor, i ett Los Angeles där dockorna reducerats till andra klassens medborgare. Därför kommer det inte som någon större överraskning att Phil Phillips, vår hjälte, fått foten från LAPD, förvisso efter en tragisk dödsskjutning.

Nu jobbar han som privatdetektiv och den som kan sin Philip Marlowe vet att det endast är en tidsfråga innan en toppsnäcka med bekymmer seglar in på kontoret. Till på köpet är det fråga om en sexfixerad rödtopp som fallit offer för utpressning.

Det leder oss i riktning mot ett ljusskyggt porretablissemang, men innan Phil vet ordet av har personalen mejats ner och det slutar ju inte där. Vi talar om en regelrätt mordvåg som drabbar vänner och bekanta, bland dessa Phils ex-flamma (Elizabeth Banks). Med på ett hörn finns även hans gamla kollega, gestaltad av Melissa McCarthy.

The Happytime Murders är en riktig fräckis, behöver det sägas. I den snaskiga dialogen vimlar det av ”tygpittar”, ”pattar” och ”arsel”, för att inte tala om det vältilltagna mjukisdjursexet som förekom redan i förfilmen.

Friskt vågat, hälften vunnet, men för att vara en komedi har The Happytime Murders ett stort problem: filmen är inte det minsta rolig.

Attityden är det inget fel på, inte heller inramningen – modell ful-i-truten-neo-noir – men vad man saknar är det genuint kvicka och fyndiga, det som gjorde Seth McFarlanes nallefilm Ted så lyckad. Besvikelsen är stor.